Hej och karibuni

Idag är det elva dagar sedan vi kom hem till Sverige. Det är ett bra land att bo i och jag tror inte att jag någon gång frivilligt kommer vara härifrån under så lång tid som vi var i Kenya. Detta är hemma och hemma tycker jag är bäst.

I dagens Sundsvalls tidning var det ett avslutande reportage om vår resa. En ganska bra sammanfattning av hur vi har det nu.

Avslutar härmed denna blogg. Nåd från herren Jesus åt alla.

Från u-land till i-land. Från ständig uppkoppling till en vardag utan varken fast telefon eller Internet. Ganska behagligt, men förhoppningsvis har operatörernas långsamma kvarnar malt färdigt snart så att vi kan ha kontakt med världar långt borta igen. Bröllopsdagen – den sjuttonde – blev vår första dag på hemmaplan. Och KÄRLEK genomsyrade dagen. Kärlek över att se Ambros hemma i huset. Familj och vänners varma välkomnande. Kallt kranvatten. Doft av sommar och frisk luft. Klara färger. Gravad lax. Havsutsikt. Ring så spelar vi och Sommarprat. Björkar. Jordgubbar från eget land. Barnakramar och makedito. Smultronpromenad. Vänprat. Det var länge sen jag levde en dag så totalt i nuet och bara njöt.

Och så ett par dagar senare kom ett annat slags känslosvall. Jag blev ensam en stund i huset och slog på TV:n under tiden jag sorterade posten. Mitt i Så som i himmelen. Tårar av för mycket känslor i kroppen kom med Gabriellas sång.
Denna oerhörda lycka och känslan av fulländning. All gammal längtan och den uppdämda spänningen över domstolsprocessen. Lyckan över livet. Gudsnärvaron. Sorgliga avsked och lyckliga återföreningar. Tacksamhet över de kära som hjälpt oss att rätta till besvärligheter som våra hyresgäster orsakat. Trötthet efter resan och bortavaro. Alla omtumlande intryck. Pappasorgen. Kärleken till mannen och barnen. Lättnaden över att vara hemma.
Tårar behövs. Också några dagar efter vårt första längtansbarns födelse kom de. Då var den medicinska förklaringen hormoner. Men nog fanns det en hel del uppdämda känslor även då.

Det är magiskt att se Ambros gå omkring här i vår värld. Sin värld. Som om han hade varit här i flera år och inte bara några dagar. Han är nyfiken och glad. Gosar med katten. Trädgårdsjobbar med pappa. Leker i sitt rum. Busar med kusinerna. Blir lite osäker när han möter människor han inte känner, men nu flyr han inte in i sig själv utan leker bort oron genom att pussa eller zrbutta (som de sa i Cosby) en förälder. Det är stort. Att Ambros är så pass trygg att han hittar egna vägar ut ur det som känns otryggt.
Storasyster njuter av att vara med de kompisar hon har saknat så. Och av SOMMARLOV – efter åtta månader med sommarväder. Glädjen är påtagligt närvarande hela tiden även om den kantas av trötthet emellanåt.
”Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har.” Det gör jag. Lever. Känner. Njuter. Livet är både skratt och tårar. Och mycket däremellan. Jag tror det är när jag accepterar det som jag kan känna att jag lever. All den tid jag har. Med alla de känslor jag har. Vi har inte velat gömma undan något utan skildrat stora delar av registret på bloggen. Att så många har följt oss och skickat varma hälsningar betyder så oerhört mycket. Tack! Livet fortsätter med både glädje och sorg. Just nu med glädjen som dominerar. Efter varsitt sista inlägg har vi inget fortsatt bloggande planerat. Nu får funderingarna om livet ta sig uttryck i de personliga samtalen. Eller så småningom kanske i någon bok.
.

Vi reser med tåg genom ett vackert sommarlandskap. Björkar, svenska jordgubbar och ett rasande snabbt SJ-Internet. I famnen en trött gosse som nu äntligen har kommit hem till Sverige. Flygresan var ett äventyr, om än lugnare än gårdagens huslämnarthriller. Vi kom till gaten efter TRE säkerhetskontroller och bara några få misstänksamma miner gällande det faktum att vi hade ett svart barn med svenskt pass. (“Varför har pojken ingen inresestämpel till Kenya?”). När Ambros såg flygplanet utanför fönstret påpekade han att det var ett jättefint flygplan. Nästan som kusin Elias när vi tog honom på biopremiär i just den här åldern. “Åh vad vackert, mycket finare än hemma!” löd kommentaren om Filmstaden. Kusin Elias befinner sig just nu på samma tåg som vi! Glädjen var stor när han kom med sin lillebror, mamma och mormor och överraskade oss på Arlanda för några timmar sedan. Det visste vi inte om, däremot visste vi att flera goda vänner skulle vara där. Så gott att se dem och att bli så varmt välkomnade (i alla bemärkelser – oj så hett i Sverige!).
Trots minimalt med sömn på flyget (varför sova när man kan se på film och njuta av flygresan) så var det en Ambros på topphumör som lekte på Arlanda med kompisen Olle (kärt återseende) och kusinerna Elias och Hannes. När jag ser dem tre tillsammans har jag svårt att förstå att de aldrig har träffats förut.

Hemma är vi Internetlösa ett tag, så det är svårt att säga när rapporten om hemkomsten till huset kommer. Här kommer i allafall ett varmt tack för det sköna välkomnande vi redan nu har fått. Ett stort tack också till vännerna i Kenya som räddade oss från en rejäl knipa igår.

Ytterligare en dag med packande. Jag hade en överenskommelse med vår hyresvärd att vi skulle få tillbaka depositionen på hans mottagning på Nairobi Hospital idag kl 13.
Hade kommit överens med Susan på Little Angels att hon skulle vara med eftersom LAN ska hyra lägenheten efter oss och att hon skulle höra hans idéer om ommålning och slipning.

Åkte dit med vår taxivän Sam och smsade Susan om var mottagningen låg. Susan hade glömt träffen men ringde hyresvärden. Jag satte mig att vänta i hans väntrum och fick beskedet av receptionisten att jag skulle få komma in när doktorn var klar med patienterna. Patienterna fortsatte komma och så småningom kom också Susan med sin femårige son.

När jag väntat i två timmar och en kvart fick vi komma in. Då hade doktorn ändrat sig och var inte alls intresserad av att betala tillbaka halva depositionen som vi kommit överens om igår. När han inspekterat lägenheten efter att möblerna flyttats ut kunde han tänka sig att betala det som eventuellt var kvar av depositionen. Jag bad honom skriva ner vad han ville att jag skulle göra eftersom jag noterat att han har en tydlig benägenhet att ändra sig ofta. Han ville inte göra det.

Susan visade sig ha agerat smart i kulisserna och frågade honom ifall han hade möjlighet att komma till vår lägenhet med pengarna vid femtiden om möblerna var ute vid den tiden. Hon hade kontaktat ägaren till möbeluthyrningsfirman som hade fyra killar och en lastbil i startgroparna! Doktorn gick med på en sådan uppgörelse och jag åkte med Sam hem i de långa bilköerna.

När vi kom hem var flyttgubbarna redan där liksom den utökade familjen Andersson och familjen Nilson! Samt vår kära Margret som flyttstädat hela dagen. Innan det ens gått en timme var lägenheten tömd och städad! Vi satte oss på gräsmattan och fikade gott fika som Anderssons tagit med.

Caretakern John kom istället för doktorn och inspekterade lägenheten och noterade lite smågrejer som sammanlagt troligen kostar max tretusen shilling att reparera. Dessutom hade vi gått med på att bekosta ommålning och golvslipning till viss del.
John ringde doktorn och informerade om felen och doktorn sa över telefon typ ojojoj – mycket fel, det kommer troligen kosta 55000 shilling. Men han lovade att det inom tio minuter skulle komma en man med pengarna, vilket det också gjorde!

Susan som också uppfattat att doktorn inte körde rent spel hade strax innan ringt mig och sagt att jag måste behålla nycklarna och ge dem till Muteru, eftersom vi betalat hyra till den 15 juli och LAN skulle ordna med reparationerna till en rimligare kostnad än doktorn verkade ha i åtanke.

När jag vägrade ge caretakern nyckeln blev det cirkus. Efter ett tag kom Muteru och jag gav honom nycklarna och han visade en heroisk sida när han lovade att LAN skulle betala tillbaka 25000 shilling till oss direkt och ta resterande ekonomiska mellanhavanden med doktorn. Caretakern John ringde doktorn och sa att vi vägrade ge tillbaka nyckeln. John lämnade luren till Muteru som coolt sa till doktorn att han behåller nycklarna och har doktorn några problem med det så kan han kontakta Muterus advokat.

John fick sig förmodligen en avhyvling i telefon av doktorn för han levde om och skrek och rusade upp till vakterna och beordrade dem att låsa grindarna inifrån!
Vakterna låste grinden så vi satt fast där, ungefär trekvart försenade från den tid vi hade tänkt åka. Jag gick ut och försökte resonera med vakterna som visade sig i det närmaste omutbara: “We are just doing our job!”.

Muteru glänste igen och påpekade orimligheten i “detaining foreign citizens” och ringde lite samtal. Till taxiSam sa de att han aldrig mer var välkommen till området, vilket skulle vara tråkigt för honom eftersom han har många kunder där.

Småningom kom en piket med beväpnade proffsvakter och övertygade John och våra vakter att det kunde bli obehagligt för dem om de höll oss inlåsta på området. De låste upp och vi skildes från flera av vakterna som vänner. De bad om ursäkt för att de låst och så. Hade de inte gjort det hade de blivit avskedade på stubben av John så jag klandrar dem inte. John däremot sitter nog risigt till enligt min gissning.

Ja, en sån dag!

Nu sitter vi och väntar på att få gå ombord planet som ska ta oss till London. Skönt att vi kom hit! Spännande in i det sista!

Nej, inget farväl till köttet idag. Snarare välkommen till detsamma, karnekaribu kanske. Farväl har vi dock sagt till vänner både igår och idag. Och fler avsked blir det. Det är en märklig känsla att lämna en tid som aldrig kommer åter men som alltid kommer finnas kvar. Glädjen att snart få komma hem är enorm, ändå ett slags vemod. Mest rör sig vemodet runt separationen av vännerna Ambros och Primus. Ellentin var ungefär i den åldern när vi flyttade från Uppsala och hennes bästis Lisa. Då kändes det också vemodigt, men de är fortfarande så nära varandra. Skönt att veta det idag när två fina små pojkar har sagt hejdå till varandra. Och bytt ett oändligt antal pussar. Dessa har dock inte något med avskedet att göra. Det har varit pusskalas i flera månader nu, vilket kanske förklarar att båda familjernas förkylningar aldrig ger med sig.

Pusskalaset ovan ägde rum när Mattias, Ambros, Primus, Fredrik och jag åt lunch på Kenyas sannolikt mest omtalade restaurang Carnivore. Många hinner med ett besök där på sina tvåveckorsvistelser i Kenya. Vi kom dit efter nästan åtta månader och ångrar inte besöket. Möjligen kan magarna tycka annat efter denna proteinöverdos. Lunchen avslutades för 6 timmar sedan och jag är fortfarande proppmätt. Förrättssoppa och mängder av såser och andra tillbehör placerades på bordet. Sedan kom kypare efter kypare med olika köttsorter. Kyckling, fläsk, nötkött och kalkon. Strutsköttbullar och krokodilfilé. Krokodilen var riktigt god! Till och med halvvegetarianen Ambros åt en bit krokodil. Dränkt i ketchup.

Efter köttkalaset några avsked och sen hem till packbestyren igen. Till packbestyren hör en del kontroverser med ägaren av lägenheten vi bor i. Han säger nu att han vill att vi ska måla alla väggar och renovera golven innan vi får vår deposition tillbaka. Vad vi kom överens om förra veckan är förändrat idag och han hade lägligt “glömt” att han hade begärt att vi skulle betala två månadshyror i deposition istället för en. Han är skyldig oss 110.000 shilling men just nu är vi glada om vi får tillbaka hälften eftersom han hävdar att det ska göras en massa reparationer som för övrigt inte står i kontraktet.
Vi har inte haft tur i bostadsaffärer här i Kenya. Men enorm tur i kärlek.