När vi blivit föräldrar till Ellentin för snart tio år sedan, så dröjde det inte länge förrän jag tyckte att “såhär har det alltid varit” – alltså att vi var en småbarnsfamilj. Vi hade ju bott ihop i nästan åtta år när vi fick barn men omställningen kändes inte så stor efter ett tag ändå.
Jag kan känna lite på samma sätt nu, men inte riktigt. Det känns så naturligt och vanligt att vara tvåbarnsförälder till Ellentin och Ambros. Som om det har varit så länge. Men skillnaden är att jag känner ju inte Ambros än. Varje dag är det nya upplevelser och händelser som innebär att nya pusselbitar om hans personlighet faller på plats. Jag känner ju inte Ellentin helt heller – tror inte man kan känna någon annan helt och hållet men en aning om vissa saker har jag ju.
Nu sover gossen. Han vaknade halvsex imorse och ropade “ELLENTIN”. Vi hoppade över hans lunchsömn idag och tror att han kanske tar sovmorgon till kl 06.30 imorrn 🙂
