I förmiddags medan Mattias fortsatte att vänta på att få bli legal kenyabesökare gick jag till jobbet.
– Mamma jobba JAVA, sa Ambros när jag gick. Gossen får kanske en något skev uppfattning av vad det är att jobba. Sitta på café med datorn som sällskap och pimpla god och dyr latte. Så är det på jobbet här. Rätt trevligt faktiskt. Det jag saknar är att få småprata både jobb och annat med trevliga arbetskamrater, så jag mejlbombar dem ibland för att skapa nån slags känsla av jobbprat.
Kaffet är däremot MYCKET godare än i Selectamaskinen på våning 6 i kommunhuset. Om nu latte får lov att gå under beteckningen kaffe…? Jag skulle aldrig dricka svart kaffe, men efter omkring 30 år som tedrickare (ifall jag hade börjat i vaggan) blev jag även en slags kaffedrickare. Men nåt kolsvart skulle jag aldrig få i mig.

När Ellentin var i Ambros ålder och jag var i början av min kaffekarriär satt vi och pratade kaffe på uteplatsen vid den härliga släktstugan i Västra Karup. Jag sa då nånting om att jag bara tyckte om “godiskaffe” – dvs en gnutta kaffe med massor av mjölk och gärna socker eller nån smaksättning. Då svarade Ellentin 2,5 år. “- Och jag tycker bara om UP-kaffe!” Exakt vad det är och hur det skrivs vet vi inte riktigt än idag. Men i samtalet som följde uppfanns dotterns UP[uupee]-kaffe. Varm choklad med en gnutta kaffe och helst vispgrädde på toppen.
Även storasyster var alltså en pratglad tvååring. Lillebror har senaste dygnen börjat med ett nytt grepp. Han förstärker sina berättelser om sig själv genom att avsluta meningen med “gjorde han!” “Abos baka entin bodet. Jode han”
Det sa han flera gånger idag när pappan hade åkt till immigrationsmyndigheten och mamman och sonen bakade – han berättade alltså om en annan gång när han och syster bakade.
Gossen diskade sen och pratade om havet och om båtar. “Abos åka båten appe sumpum Sväjje”. Appe Sumpum (både stavas och uttalas annorlunda och) är en av de goda vänner därhemma som vi saknar. Ambros vet att han redan har kvalat in till vicekapten på Affes båt, och laddar inför båtfärderna genom att lyssna på sjömansvisor. Och att låta plastmuggarna åka båt i diskvattnet.
När dagens bak var avklarat och disken gjord kom Mikaela och så småningom även Ellentin, och så Margret med en bekant som är skräddare. Han hade med bilder och måttband och vi beställde en del klädesplagg som inte kommer kosta mer än ett tiotal kaffe(s)lattar.
Och maken då, undrar kanske någon orolig själ?
Jo – han fick trots sina illegala förehavanden komma hem. Med nytt visum i passet dessutom. Han var där med familjen Andersson som tyvärr inte hade samma tur idag. En mer uttömmande berättelse finns på deras blogg.