Que sera sera, carpe diem, inshallah, hakuna matata….
Kalla det vad ni vill – det är svårt!
Vägen mot vår andra tid i domstol är så snårig att jag just nu har massor av skrapsår. Maken däremot verkar vara bättre klädd (han är ju scout) och betydligt coolare.
1:a hindret var att alls få en domstolstid inom rimlig tid – vilket vår advokat Leah ordnade
2:a hindret var att nya svenska dokument krävdes – vilket löste sig tack vare intensivt arbete av Birgitta på AC och leverans av fam Nilson
3:e gigantiska hindret var att den statliga rapporten om oss inte lämnats in. Om den inte lämnas in senast idag så stryks tiden på fredag…
4:e hindret är att väldigt många domstolstider stryks och först imorgon eftermiddag presenteras listan för vilka som verkligen får träffa domare i adoptionsärenden på fredag
5:e hindret är om nån av rapporterna, vi själva eller nåt annat i vår akt orsakar domaren bryderier så att beslut inte kan tas så “enkelt” som under andra hearingen. Vilket i sin tur skulle kunna orsaka en lång rad fler hinder.
Noterade någon tempusförändringen efter trean? Vi fick efter kl 16 idag veta att rapporten hade lämnats in. I sista stund. Jag kan konstatera att även detta barns tillkomst ger magont så här i slutet av väntan.
Återstår tills imorgon eftermiddag att se om vi kommer att få visa upp våra nyklippta hår och fixade tår för domaren på fredag.
Ja, det är ingen enkel procedur detta, och vi är tyvärr inte de enda svenskarna som det strular för. Tack alla ni som knäpper händer eller håller tummar. Skönt att veta!
Trots att det är svårt att leva upp till orden har jag nyss sjungit till Hakuna Matata med min härliga familj.
Hakuna matatu – säger Ambros. “Ingen minibuss”.
Ett betydligt lättare ordspråk att leva upp till.
