Det har varit så svårt för mig att skapa en bild av vår pojkes första mamma. Henne som vi inte vet någonting om. Ändå vill jag ha en bild, något att förmedla till det barn hon inte hade möjlighet att ta hand om. Det har verkligen varit ett bekymmer att jag inte har lyckats se henne framför mig, känna med henne. Tills häromdagen, när jag började skriva. Jag tog det lilla vi vet om hur Ambros blev funnen, och började en berättelse. Så blev hon verklig. Mamman. Hennes historia började växa fram genom texten, och hennes smärta tog plats i mig. Bilden är skapad och inte sann, men hjälper mig oerhört. Hjälper mig att idag kunna känna med den andra mamman. Den första mamman.
Den längre texten ligger och mognar och väntar på att få växa. Och nu när bilden har kommit poppar det också upp små rader, och ord som jag inte har hittat förut. Hur jag än har letat. När jag för några timmar sedan satt i solskenet på balkongen med skrivboken och letade mig fram till en dikt, kom tre personer smygande med en morsdagsfrukost. Min första Mors Dag som tvåbarnsmamma.
Tacksamheten är stor.
Hon som sörjde. Hon som bar
kunde inte komma nära
Kunde inte finnas kvar
ville se nån annan bära
Kunde ge ett liv en chans
den hon inte såg sig ha
Drömde att nån annanstans
skulle detta barn må bra
Tänk att jag fick plats i drömmen
blev den som får kallas mor
av ett litet barn i sömnen
får se växa och bli stor
stor i trygghet, kärlek samma
som om jag var den som bar
Jag som alltid är din mamma
Jag som alltid stannar kvar
