En grå och kall dag inleder en dito vecka. Fram till torsdag kväll kommer oron finnas över att det stämmer att vi inte är med på domstolslistan på fredag. Och om vi inte är det, eller om vi får en domare som hellre vill utöva makt än att ge barn föräldrar så kan det innebära att vi är kvar här i oktober. Oerhört tungt.

Jag förstår att vår öppenhet kring både känslor och adoptionsprocess, liksom det faktum att vi inte längre rekommenderar Kenya, kan provocera en del läsare. Som om det skulle betyda att vi ångrar denna resa och därmed vårt barn. Såklart inte. Tacksamheten över honom är oskadd och kommer att följa oss hela livet – precis som tacksamheten över hans syster som genom ett annat under kom till oss.
Om vi skulle ha fött ett mycket sjukt barn skulle vi gråta och förtvivla över sjukdomen. Jag har svårt att tro att någon då skulle likställa det med att vi önskar bort vårt barn. Nu består sjukdomen av ett mycket oförutsägbart rättssystem som denna vecka kommer styra över om situationen förvärras eller botas.

Förmodligen är jag just nu alldeles för känslig och tolkar in för mycket i det som människor uttrycker. Men det är en känslig situation och så påfrestande att jag inte kan önska någon annan detta. Kanske är det bästa att stänga in sig i sin egen lilla värld tills allt är över. Det gör jag nu genom att sätta igång MP3:n och försöka jobba lite. Vilket inte heller är lätt när man har varit fysiskt frånvarande i över sju månader. Musiken för dagen blir Eva Svedberg Engström och jag märker att hennes sånger passar väldigt bra just nu. Tack till vännen Ulrika som gav mig denna musik – och som liksom många andra är ett fantastiskt stöd för oss just nu. TACK!
En bild från förra veckan. Glad feberpojke med en svalkande handduk som enda plagg.