Ja – nu är han äntligen vår!
Tack alla ni som har hoppats och bett och önskat oss detta!
Tack för alla de hälsningar som verkligen har stärkt oss i en pressad situation. Det är många tårar som jag har torkat ur ögonvrån efter att ha läst det ni skrivit. TACK!

Mot alla odds kom vi alltså med på domstolslistan för idag och råkade på en domare som var på ett så bra humör att några saknade dokument inte gjorde något. Storasyster hade berättat för lillebror att han skulle vara tyst inne hos domaren så att vi skulle få åka till Sverige snart. Och gossebarnet som vanligen rätt ofta har myror i brallan (och rätt ofta väljer att inte lyssna på storasyster eller föräldrars förmaningar) satt och lekte stilla med ett armband, viskade bara tyst, tyst och pussades högljutt ibland.
Om en vecka tas det slutgiltiga beslutet och några dagar senare får vi det skriftliga beviset på att Ambros nu heter Ekhem. Själv tycker han att han har hetat det länge, och tillrättavisade Ellentin imorse när hon räknade upp alla hans förnamn. Ambros Teodor Mattias Hazina. “Ambos hete´ Ekhem!” Och så blev det! Det är overkligt att kenyavistelsen med både glädje och vånda är över och att vi kommer få resa hem inom några veckor.

Även idag – under den långa väntan i domstolskorridoren – fick vi bekräftelse på att det på många håll pågår diskussioner och aktioner för att förbättra domstolsprocessen när det gäller adoption. Det finns från flera håll förslag om att adoptioner ska hanteras av en helt egen enhet där förståelsen för behovet av snabba handläggningar är större. Andra exempel vi fick höra idag är att kenyanska adoptivföräldrar har gått samman i en organisation som nästa vecka uppvaktar beslutande organ i frågan, att representanter från alla europeiska länder har träffats denna vecka för att diskutera vad som kan göras. Även de svenska och kenyanska adoptionsorganisationerna försöker hitta vägar till påverkan.
Vi mötte idag en familj som var på sin första hearing – sex månader efter att de kommit till Kenya. Också de resonerade just som vi och som de kenyanska adoptivföräldrarna i sin skrivelse: osäkerheten och de långdragna processerna drabbar alla de barn som på grund av detta inte kommer att få föräldrar.

Så låt oss hoppas att det här inte bara är en positiv dag för oss som (rent objektivt såklart smiley) har fått världens finaste pojke, utan att allt det viktiga arbete som just nu pågår kommer leda till att många fler barn kommer att få växa upp i en familj.
För oss är det inte bara en positiv dag – en så fantastisk dag att det finns nog inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur tacksamma vi är över att nu ha blivit just den familj vi skulle vara.