När Ambros sa MAMMA till mig den första dagen efter domstolshearingen klack det till i mig varje gång. Nu är jag det på riktigt! Det är detta vi har väntat på. Och nu är vi redo att komma hem.
Visst finns det förmodligen saker vi kommer att sakna med Kenya, men det kommer inte att bli någon svår saknad. Vi har trivts här – förutom på slutet när oron för att processen skulle fortsätta till i höst tog bort mycket av glädjen över nuet. Men vi trivs ännu mer med vårt liv hemma och nu vill vi tillbaka till det, med den fantastiska bit som vi saknade i familjepusslet förut.

När vi kommer hem är bloggartillvaron över, möjligen är det skrivandet något som jag kommer att sakna ibland. Men den här bloggen har varit våra resebrev, och när vi har landat hemma på Hemmanet blir det ett avslut. Vi hade nog aldrig kunna föreställa oss att så många skulle följa vår resa på det här sättet.
Värmen och omtanken som har visats oss genom bloggkommentarer och mejl har varit ovärderlig och kommer bära oss länge. Samtidigt har vi på några enstaka sätt fått erfara att öppenhet med känslor och åsikter också kan leda till reaktioner som gör ont. Väldigt enstaka, men ändå sånt som sitter kvar. Naturligtvis är det en risk man tar när man är så här offentlig.
Men när vi började vår resa anade vi inte hur offentliga vi skulle bli, t ex att över 360 personer skulle besöka bloggen på en och samma dag. När vi kommer hem kommer vi – trots att vi slutar blogga – också vara offentliga på så vis att vi kommer synas mer tydligt som den familj vi nu är.

Jag vill tro att vår öppenhet på blogg och i lokaltidning har lett till större förståelse för adopterades behov och till att Ambros lättare ska välkomnas i sitt nya sammanhang. Det sammanhang som är vår verkliga vardag. Lite svalare, lite stressigare. Men vår!
Så vad längtar jag då efter?
Släktingar och vänner och gamla kissekatten. Kyrkan. Skogen och långpromenaderna. Kallt vatten direkt (i glaset) från kranen. Svensk TV. Kvittente, gutete och svensk honung. Filmjölk. P1. Vår sköna säng. Jobb (så småningom). Papperstidning vid frukostbordet. Egen gård. Sänglampa. Havsutsikten från köksfönstret.
Och mest av allt: att få se vår nya familjemedlem i detta som är vårt hemma. Ekhemmanet!