När Ambros sa MAMMA till mig den första dagen efter domstolshearingen klack det till i mig varje gång. Nu är jag det på riktigt! Det är detta vi har väntat på. Och nu är vi redo att komma hem.
Visst finns det förmodligen saker vi kommer att sakna med Kenya, men det kommer inte att bli någon svår saknad. Vi har trivts här – förutom på slutet när oron för att processen skulle fortsätta till i höst tog bort mycket av glädjen över nuet. Men vi trivs ännu mer med vårt liv hemma och nu vill vi tillbaka till det, med den fantastiska bit som vi saknade i familjepusslet förut.
När vi kommer hem är bloggartillvaron över, möjligen är det skrivandet något som jag kommer att sakna ibland. Men den här bloggen har varit våra resebrev, och när vi har landat hemma på Hemmanet blir det ett avslut. Vi hade nog aldrig kunna föreställa oss att så många skulle följa vår resa på det här sättet.
Värmen och omtanken som har visats oss genom bloggkommentarer och mejl har varit ovärderlig och kommer bära oss länge. Samtidigt har vi på några enstaka sätt fått erfara att öppenhet med känslor och åsikter också kan leda till reaktioner som gör ont. Väldigt enstaka, men ändå sånt som sitter kvar. Naturligtvis är det en risk man tar när man är så här offentlig.
Men när vi började vår resa anade vi inte hur offentliga vi skulle bli, t ex att över 360 personer skulle besöka bloggen på en och samma dag. När vi kommer hem kommer vi – trots att vi slutar blogga – också vara offentliga på så vis att vi kommer synas mer tydligt som den familj vi nu är.
Jag vill tro att vår öppenhet på blogg och i lokaltidning har lett till större förståelse för adopterades behov och till att Ambros lättare ska välkomnas i sitt nya sammanhang. Det sammanhang som är vår verkliga vardag. Lite svalare, lite stressigare. Men vår!
Så vad längtar jag då efter?
Släktingar och vänner och gamla kissekatten. Kyrkan. Skogen och långpromenaderna. Kallt vatten direkt (i glaset) från kranen. Svensk TV. Kvittente, gutete och svensk honung. Filmjölk. P1. Vår sköna säng. Jobb (så småningom). Papperstidning vid frukostbordet. Egen gård. Sänglampa. Havsutsikten från köksfönstret.
Och mest av allt: att få se vår nya familjemedlem i detta som är vårt hemma. Ekhemmanet!
Stort grattis till er alldeles egen lilla pojke. Välkomna hem och Mattias välkommen tillbaka till jobbet!
Jippi!! Äntligen får ni komma hem. Bloggar och mejl i all ära men jag vill gärna kunna ringa och prata med er.
Grattis till er alla!
Jag vill bara säga ett stort grattis till er!!!! GRATTIS!!!
/Therese (Anders och Johannas kompis)
Stort grattis! Har inte följt bloggen men måste få gratulera ändå.
Ett STORT GRATTIS till er alla och vad roligt att få se bilder på otroligt goa Ambros!! Välkommen hem till Västernorrland!! 🙂
Å vad glad jag blir att läsa att ni snart är hemma och en hel familj och att Ambros får njuta av vardagen hemma på Hemmanet! Varma kramar och välkommna hem!
Å som vi alla längtar efter er!!! Det ska bli så härligt att få ha er när igen – å nu är det dessutom 4 stycken att strössla kärleken över – Fantastiskt!! Vilken bra önskelista du listade, då vet vi vad vi ska fylla skåp och kylskåp med tills ni kommer hem 🙂 Stora varma (trots kallt svenskt sommarväder) kramar från en mycket glad städerska
Har följt er blogg de senaste veckorna (sedan vi själva börjat kolla upp våra möjligheter att adoptera från Kenya) och det har varit fantastiskt att kunna läsa om era erfarenheter och äkta känslor som du beskriver på ett fantastiskt sätt. Ena dagen jag läser tänker jag “nej, vi gör det inte!!!”, andra dagen tänker jag “varför tvekar vi? Det låter ju sååå fantastiskt!” Så vi får se.
I dina senaste inlägg märker jag din lycka och glädje över den resa ni trots allt klarat av och fått vara med om, och jag hör din lättnad över att det snart är över. Bilden av en adoption från Kenya är nu mycket klarare, tack vare dina ord och tankar. Och det är så härligt att läsa om kärleken till er lilla pojke.
Tack så mycket!
Förstår att ni vill bli mer privata när ni kommer hem till Sverige. Då är ju ert “äventyr” över och ni är en vanlig familj i vardagen. Men jag undrar ändå om det skulle vara okej att kontakta er på mail om frågor dyker upp? Om du vill och orkar får du jättegärna maila mig. Förstår om ni har mycket annat att tänka på och om du inte vill höra av dig, men jag chansar.
Tack än en gång för att vi fått möjlighet att följa er resa. Jag mailar dig min adress.
Oj… så tomt det blir att inte kunna läsa era fantastiska formuleringar och händelser … Men fortsätt ändå på annat sätt, så kan jag köpa boken;) Det har varit rikt att få följa er och ännu mer att snart få träffa er igen och fortsätta vår vänskap öga-mot-öga, famn-för-famn!
kram, från en som ser fram emot hela familjen Ekhems hemkomst!
Helén
Jag hoppas att det är till hjälp när ni kommer hem. Jag vill att det ska vara så! Öppenhet kan öppna dörrar, märkte vi iom vår dotters leukemi, varför ska man dölja såna saker? Ingen lär ju missa det iaf:))
och där fick jag svaret på en fråga jag funderat på men alltid glömt att fråga.. hurvida ni fortsätter blogga hemma.. jag kommer sakna er!
kram Monica R
Tänk vilken skillnad, nu känns det som er hemlängtan är något positivt att se fram emot istället för något ni bara saknar. Jag blev plötlsigt alldeles hemkär jag med av din beskrivning. Visst är det gott med filmjölk och visst är det härligt med sin egna säng. Kram !