Alldeles nyvaken låg en liten pojke nyss i min famn. Vi småpratade bland annat om lejon. Då kom en fråga som kommer flera gånger om dagen numera: “Finns i Fäje, mamma?” Nej – lejon och giraffer och JAVA finns inte i Sverige. Men på frågorna om pannkaka och blommor och älgar finns dit vi ska åka blir svaret ja. Det är fascinerande att vi kommer att få göra hemresan med ett barn som kan uttrycka sina funderingar på sitt nya språk.

Och det är en otrolig lättnad att också barnhemsbrodern kommer att få göra resan hem inom några veckor. Efter en svår hearing fick de sin adoption order igår, och återigen bekräftades att, hur enkelt fallet än kan tyckas, verkar det krävas mirakel för att få adoptionsbeslutet. En holländsk familj som var inne före familjen S fick nej för att de på mötet inte kunde bevisa att barnets gudmor är gift. Ny domstolstid om 1,5 till 2 månader! För svenska familjen J – som har varit i Kenya någon vecka längre än vi – blev det inte ens en möjlighet att få testa mirakeltätheten denna dag. Domaren strök helt sonika de sista fallen på listan, vilket familjen fick veta efter att ha väntat många nervösa timmar i domstolskorridoren. Det är svårt att jubla över egen lättnad när andra blir drabbade på det här orimliga sättet. Och om någon hade trott att vi efter att ha fått vår adoptionorder skulle älska adoptionsprocessen så kan jag avslöja att det är fel.

Men barnet som den här processen har givit oss älskar vi innerligt. Och det var stort att igår höra beslutet som slutgiltigt bekräftade att Ambros är vår son och lillebror.
Nu längtar vi efter att få visa honom allt som faktiskt finns i Sverige.
Inga lejon. Men katten Nelson.