För en stund sedan somnade en liten kille med sina båda små händer om min hand. Kärlek. På bilden håller han sin storasyster i handen. Syskonkärlek.
Vissa uttryck är riktigt märkliga, som när någon beskriver adoptivföräldrar med att de inte kunnat få egna barn. Men det är just det som adoption betyder: “att uppta som sin egen”. Våra barn är båda två lika mycket våra egna (om man nu verkligen kan ha en annan person som sin egen) och det är stort att ha fått uppleva båda sätten att bli förälder. Och nu när det är så självklart att kärleken är densamma oavsett hur barnen har kommit till oss så kan jag förundras över att det tog så lång tid för oss att förstå att adoption var vår väg. Visst är jag glad att det tog så här lång tid, annars hade vi ju inte fått just Ambros – men jag skulle önska att adoption kom mycket tidigare på agendan för många som längtar efter barn. Risken är annars – med de köer som är idag – att det blir för sent för barn.
Idag har vår advokat fått det efterlängtade dokumentet som bevisar att Ambros är vår egen. Tillsammans med hans två nyadopterade kompisars föräldrar ska vi imorgon börja pappersarbetet för att få svenska pass till barnen. Kärleken helt och hållet densamma som sagt, men oj så mycket papper det ska till för att bli adoptivförälder. Nu ska en massa dokument skickas till MIA – Myndigheten för Internationella Adoptioner. De ska besluta att adoptionen är riktig, meddela detta till svenska ambassaden i Nairobi som ska ansöka hos Skatteverket om namn och personnummer till barnen. När det är klart kan barnens svenska pass göras. Vi vet inte exakt hur lång tid detta kommer att ta, men vi gissar att vi är hemma om några veckor. Exakt när vi kommer tror jag inte vi kommer att avslöja på bloggen. Vi längtar dock efter att få träffa släkt och vänner som vill möta oss på Arlanda eller på Sundsvalls tågstation, så mejla gärna om ni vill veta när vi kommer.