Hej och karibuni

Alldeles nyvaken låg en liten pojke nyss i min famn. Vi småpratade bland annat om lejon. Då kom en fråga som kommer flera gånger om dagen numera: “Finns i Fäje, mamma?” Nej – lejon och giraffer och JAVA finns inte i Sverige. Men på frågorna om pannkaka och blommor och älgar finns dit vi ska åka blir svaret ja. Det är fascinerande att vi kommer att få göra hemresan med ett barn som kan uttrycka sina funderingar på sitt nya språk.

Och det är en otrolig lättnad att också barnhemsbrodern kommer att få göra resan hem inom några veckor. Efter en svår hearing fick de sin adoption order igår, och återigen bekräftades att, hur enkelt fallet än kan tyckas, verkar det krävas mirakel för att få adoptionsbeslutet. En holländsk familj som var inne före familjen S fick nej för att de på mötet inte kunde bevisa att barnets gudmor är gift. Ny domstolstid om 1,5 till 2 månader! För svenska familjen J – som har varit i Kenya någon vecka längre än vi – blev det inte ens en möjlighet att få testa mirakeltätheten denna dag. Domaren strök helt sonika de sista fallen på listan, vilket familjen fick veta efter att ha väntat många nervösa timmar i domstolskorridoren. Det är svårt att jubla över egen lättnad när andra blir drabbade på det här orimliga sättet. Och om någon hade trott att vi efter att ha fått vår adoptionorder skulle älska adoptionsprocessen så kan jag avslöja att det är fel.

Men barnet som den här processen har givit oss älskar vi innerligt. Och det var stort att igår höra beslutet som slutgiltigt bekräftade att Ambros är vår son och lillebror.
Nu längtar vi efter att få visa honom allt som faktiskt finns i Sverige.
Inga lejon. Men katten Nelson.

Igår var vi lite osäkra på om vi behövde åka till domstolen idag. Våra grannar Lundkvists fick besked via SMS att de skulle infinna sig i rätten kl 9.00 så vi tänkte att det är säkrast att göra likadant. Min kostym, som jag köpte i december 1998, har jag tidigare inte använt lika frekvent som de senaste veckorna, så den börjar bli sliten. Kommer nog lämna kvar den i Kenya.
Hakuna jam (ingen trafikstockning) var dagens udda trafiksituation, så nästan samtidigt som Lundkvists, Sörlings och Muteru anlände vi till rätten strax före 8. Vi hann med varsin snabb kaffe på Java och Muteru som nyss återvänt från Sverige bjöd. Trevligt!

För oss och Lundkvist, som haft samma domare, var dagens övning en snabb tillställning. Domaren läste snabbt upp domslutet, innehållande vår och Ambros bakgrund och rekommendationer från de olika rapportskrivarna samt en egen bedömning att vi var lämpliga som föräldrar åt Ambros. Det var alltså idag det officiella beslutet fattades så det kändes bra att vara med, även om vi förstod att vi inte behövt vara det.

Midsommarafton kommer vi alltså framöver också fira som Ambros adoptionsdag!

Återkommer med mer info om dagen senare, men här är familjen återigen framför domstolen.

Vi är otroligt rika på vänner. Ett konstaterande som vi gör när vi läser kommentarer och mejl från gamla och nya vänner. Vi blir så otroligt generöst bemötta och vi är så glada för det! TACK alla! Jag blir alldeles blyg!
Idag kommer foton från igår och idag. Denna dag har vi umgåtts med nya vännerna Nilsons. Vi åkte till Karen och var på Giraffe Centre, Kazuri beads och Karens Coffee garden.
Ett tag efter att vi kommit hem sa Ellentin till Ambros: “Kom så tar vi på pyamas!”. Ambros följde med storasyster som bytte lillebrors blöja och satte på pyamas och hämtade täcke! När Cissi pussade båda barnen och sa att mamma och pappa har världens finaste barn, sa Ambros: “Nu e dom glada!” Så sant!
Sedan låg syskonen i soffan och tittade på “Pippi på rymmen”.
Lördagsmys!
Ambros guardian ad litem – Caroline – kom och hämtade oss strax före halvåtta på fredagsmorgonen. Lägg märke till hennes dreads!
Nyblivna familjen Ekhem framför statyn av Mzee Jomo Kenyatta och Nairobi High Court.
Ambros och Caroline. Tack vare att vi kom tidigt fram på morgonen hann Caroline gå till en hårsalong och få peruken fixad över sina dreads. Svårt att se att det är samma kvinna som hämtade oss på morgonen! Men tjusigt!
Syskonen i väntan på taxin som skulle ta oss till giraffcentret.
Ambros har fått syn på mig och springer till mötes.Ellentin ska precis mata en giraff med pellets. Ambros, som älskar giraffer, älskar inte närgångna giraffer.
En giraff kan inte bitas eftersom den inte har någon kraft i överkäken, så jag vågade låta den äta ur handen. Men det var kladdigt!
Övriga familjen intill en uttorkad å.
Familjen utan skyddsnät eller stängsel framför en vild Affe giraff! Med tre horn! Fast vild giraff låter som en motsägelse i sig. De ter sig mycket fridfulla.
På väg hem var det en otäck olycka. En matatu hade kört på en cyklist och arga förbipasserande tände då eld på matatun. Skrämmande mob justice!

PS. Ellentin har lagt upp ett nytt blogginlägg.

Ja – nu är han äntligen vår!
Tack alla ni som har hoppats och bett och önskat oss detta!
Tack för alla de hälsningar som verkligen har stärkt oss i en pressad situation. Det är många tårar som jag har torkat ur ögonvrån efter att ha läst det ni skrivit. TACK!

Mot alla odds kom vi alltså med på domstolslistan för idag och råkade på en domare som var på ett så bra humör att några saknade dokument inte gjorde något. Storasyster hade berättat för lillebror att han skulle vara tyst inne hos domaren så att vi skulle få åka till Sverige snart. Och gossebarnet som vanligen rätt ofta har myror i brallan (och rätt ofta väljer att inte lyssna på storasyster eller föräldrars förmaningar) satt och lekte stilla med ett armband, viskade bara tyst, tyst och pussades högljutt ibland.
Om en vecka tas det slutgiltiga beslutet och några dagar senare får vi det skriftliga beviset på att Ambros nu heter Ekhem. Själv tycker han att han har hetat det länge, och tillrättavisade Ellentin imorse när hon räknade upp alla hans förnamn. Ambros Teodor Mattias Hazina. “Ambos hete´ Ekhem!” Och så blev det! Det är overkligt att kenyavistelsen med både glädje och vånda är över och att vi kommer få resa hem inom några veckor.

Även idag – under den långa väntan i domstolskorridoren – fick vi bekräftelse på att det på många håll pågår diskussioner och aktioner för att förbättra domstolsprocessen när det gäller adoption. Det finns från flera håll förslag om att adoptioner ska hanteras av en helt egen enhet där förståelsen för behovet av snabba handläggningar är större. Andra exempel vi fick höra idag är att kenyanska adoptivföräldrar har gått samman i en organisation som nästa vecka uppvaktar beslutande organ i frågan, att representanter från alla europeiska länder har träffats denna vecka för att diskutera vad som kan göras. Även de svenska och kenyanska adoptionsorganisationerna försöker hitta vägar till påverkan.
Vi mötte idag en familj som var på sin första hearing – sex månader efter att de kommit till Kenya. Också de resonerade just som vi och som de kenyanska adoptivföräldrarna i sin skrivelse: osäkerheten och de långdragna processerna drabbar alla de barn som på grund av detta inte kommer att få föräldrar.

Så låt oss hoppas att det här inte bara är en positiv dag för oss som (rent objektivt såklart ) har fått världens finaste pojke, utan att allt det viktiga arbete som just nu pågår kommer leda till att många fler barn kommer att få växa upp i en familj.
För oss är det inte bara en positiv dag – en så fantastisk dag att det finns nog inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur tacksamma vi är över att nu ha blivit just den familj vi skulle vara.

Imorgon har vi tid för hearing i domstolen! Nu hoppas vi på att domaren har en bra dag! Vi ska göra vårt bästa för att se ut som en lämplig familj, välrakade, välkammade och i övrigt välartade, tror att vi lyckas med vår del!