Hej och karibuni

Det skulle ha kommit några för att titta på huset i förmiddags så vi startade tidigt för att städa. Jag hann åka två gånger till återvinningscentralen för att bli av med en massa skrot. Strax före elva ringde de och sa att de inte kunde komma, men eftersom vi hade ångan uppe så fortsatte vi röja i hemmet. Skönt att få en del saker i ordning.
Det känns som om huset kommer att bli uthyrt, vi har ingen direkt oro för det.
Vi ägnade ganska stor del av kvällen åt att titta på film från när Ellentin var i tvåårsåldern. Vi hade en härlig tvååring då! Och – som det verkar – nu också!
Har fått klart för oss att Ambros bor i Nyeri, som ligger cirka 10 mil från Nairobi, så vi behöver ha nåt tillfälligt boende där. Mycket som behöver lösas…

Åh, vår fina lille pojke! Det är svårt att sova när man bara vill titta på kortet!
Tänk att kroppen kan vara så full av längtan efter någon vi ännu inte känner! Men när vi ser honom och läser om hans härliga personlighet så känns det helt klart att det är detta barn vi har väntat på!

Inte en enda dag av väntan skulle jag ha velat varit utan – för då hade det ju inte blivit en Ambros i vår familj! Samma tanke fanns när Ellentin kom – att vägen till glädjen var värd vartenda krångligt och smärtsamt steg!
Och krångel och smärtor kan leda till oväntade saker. Som en bok.