Flera gånger, både i Sverige och här i Kenya, har vi blivit bemötta som om vi gör en god gärning när vi ska adoptera. Det är inte därför vi adopterar. Vi adopterar för att vi vill ha barn. Jag hoppas inte det är vanligt att någon adopterar för att göra gott, jag tror inte det är det. Därför tycker jag att det är konstigt att föreställningen är så utbredd. Men vanföreställningar bygger väl ofta på att man inte sätter sig in i aktuell fråga utan snabbt bildar sig en uppfattning. Fördomar är förvisso både praktiska och tidsbesparande (som Birgitta I så klokt sammanfattade det en gång).

Just nu dansar Ambros och mamma till “Vart tog vägen vägen?” från skivan Jorden runt av Dan Bornemark. När vi besökte familjen Lundkvist i eftermiddags möttes vi också av välbekanta toner: Klang i bygget ljöd från deras dator! Bornemark goes Africa! Gullan och Dan har skrivit så mycket bra sånger och musik som rekommenderas för barn och vuxna i alla åldrar! Köp idag!

Ambros är en riktig dans- och sprallkille när bara familjen är samlad. Vi hoppas att han snart kan känna sig säker även tillsammans med andra. Besöket hos Lundkvists var plågsamt för honom även om han satt hos mamma och pappa. Jag satte ner honom på golvet bredvid deras tjej, snart ett år, och satte mig mittemot. Ambros satt tyst och efter en liten stund när jag trodde att det här går ju bra såg jag att Ambros satt och grät tyst med tårfyllda ögon. Han vågade inte ens säga till oss! Känns ju inte bra…

Men nu är han som sagt på topphumör! Hans envisa natthosta, kombinerat med sömnstörande hostmedicin höll honom vaken några timmar inatt. Ikväll får han vara utan medicin och så hoppas vi på sömn hela natten.