Längst ner finns ett tillägg skrivet fyra år senare./Cecilia

Det här blir ett långt inlägg helt riktat till blivande adoptivfamiljer, som längtar, längtar, längtar efter barn. Vi har nyligen fått veta att Adoptionscentrum har svårt att få par intresserade av Kenya. Trots att AC som största organisation har över tre tusen sökandemedlemmar! Utöver Adoptionscentrum så pågår adoptioner via BFA och även Barnens Vänner och FFIA är på gång.
Kanske fler skulle behöva våga tänka den tanken hela vägen ut.

Första reaktionen är säkert – som den nog var för de flesta av oss som nu faktiskt är här – att nej, det går inte! För många är det nog den långa vistelsetiden, och de ekonomiska frågorna runt det som avskräcker. För andra kanske även tron ett afrikanskt barn kan vara mer utsatt för rasism.

Om du hör till dem som har tänkt ”nej, det går inte” om adoption från Kenya – är det möjligt att ändå utmana tanken och testa den?
Självklart finns det många som inte skulle kunna adoptera med en så här lång vistelsetid, men jag tror det finns många i alla de flera år långa köerna som faktiskt skulle kunna tycka att adoption från Kenya är både möjligt och fantastiskt.
Om vi hade tackat nej till Kenya och stått kvar i kön skulle vi ungefär NU ha varit aktuella för att börja samla papper till ett land – för att efter kanske en väntan på ytterligare 1,5 till 2 år få vårt barn. Istället är vi just NU tillsammans med vårt efterlängtade barn och syskon. Vi tackade ja till Kenya och sju månader senare var vår familj precis så som den skulle vara. Sju månader! Kortare än en graviditet!

Om nån nu har orkat läsa så här långt och kanske har en litet tankefrö på gång om Kenyaadoption så vill jag uppmuntra till fortsatta tankar:
* Vill ni få chans att vara tillsammans hela familjen en längre tid för att landa tillsammans med den nya familjemedlemmen? (I Sverige är det ju ofta bara tio gemensamma dagar och sedan fulltidsjobb för ena föräldern)
* Kan ni tänka er ett tillfälligt äventyr långt bort ifrån det vardagliga hemma i Sverige?
* Vill ni lära känna ert barn i barnets ursprungsmiljö och själva bli en del av det land som gör er familj komplett?
Om det blir ja på frågorna ovan så kanske det är aktuellt att börja tänka i praktiska banor. Gemensamt för oss som är här nu är INTE att vi är rika – utan att vi har bestämt oss för att det här ska funka. Vi vill – då SKA det gå! Och med den utgångspunkten är jag övertygad om att det är större förutsättning för att det fungerar, både praktiskt och ekonomiskt. Sen är det ingen nackdel att ha en gudstro att vila i, men det gäller ju livets alla äventyr.

Till det praktiska då…
Vad skulle göra det möjligt för er att klara äventyret praktiskt, ekonomiskt och trivselmässigt?
– finns det sparad semester?
– kan en vara tjänstledig och en föräldraledig?
– har någon av er möjlighet att göra extraknäck eller jobba med sitt ordinarie jobb via dator och halvsegt Internet?
– går det att ta lån (här jämför jag med många som tar lån för att köpa prylar eller åka på långväga semestrar, om det blir lite extra lån för oss för den här vistelsen så är det inte hela världen…vi får både barn OCH långväga semester!)?
– går det att hyra ut lägenheten eller huset, sälja frimärkssamlingen eller båten, önska bidrag från släktingar?
– har ni vänner och släktingar som kan tänka sig att komma på semester under er tid i Kenya?

Det finns oerhört många kenyanska barn som behöver föräldrar. Det är skrämmande vanligt att nyfödda barn lämnas på sjukhus, i kyrkor, vid vägkanten, i sophögar. Av orsaker som knappt går att spekulera i. Vår pojke hör till de lyckligt lottade som hamnade på ett fint privat barnhem redan från början. Fint i den bemärkelsen att det finns kärlek, mat, medicinsk omvårdnad och gott om personal. De som hamnar på de fattiga, statliga barnhemmen har det inte alls lika bra. Och för varje barn som adopteras bort blir en ny säng ledig på de bättre barnhemmen för ett annat föräldralöst barn. Därför är min förhoppning att fler ska vilja vara med om detta äventyr. Visst är vi trötta och irriterade emellanåt, men det lovar jag att vi är hemma i Sverige också. Och visst längtar vi hem ibland till relationer och vanligheter, men de relationer vi har fått här skulle jag aldrig ha velat vara utan. Och vår pojke…denna vackre lille spjuver….det var ju honom vi saknade. Hur skulle vi kunna ångra oss?

Så våga tanken ni med – det kanske kommer förändra era liv….

Kommentar fyra år senare: 2013-02-20

Ett tillägg skrivs eftersom detta inlägg fortfarande blir läst och kanske läses fristående från det som är skrivet senare i denna, sedan länge avslutade, blogg. Vi är fortfarande så oerhört lyckliga över vår tid i Kenya. Det gav oss det barn vi saknade, ett nytt hemland, fantastiska upplevelser som vi aldrig velat vara utan. Men senare när saker förändrades och vi förstod hur oberäknelig adoptionsprocessen var blev det också på vissa plan en tuff upplevelse. En knapp vecka efter att detta inlägg skrevs dog min pappa hastigt hemma i Sverige. När sånt sker är det inte lätt att vara långt ifrån sina vanliga nätverk. Att som mamma tvingas lämna sitt nyfådda barn en vecka och åka hem på begravning. Att sakna externt stöd annat än från människor som är med och bedömer ens lämplighet som föräldrar. Det är tufft. Och många fler än vi har periodvis farit illa av orsaker som inte går att förutse innan man sätter sig på planet. Så mycket kan hända. Dödsfall, egen sjukdom, anknytningsproblem, äktenskapliga bekymmer, rån, barnets sjukdom. Därför är min övertygelse att stödet till adoptivfamiljer boende i Kenya måste förbättras. När det oförutsedda händer behövs stöd, och familjer som reser iväg behöver förberedas på också de svårare bitarna och hur de kan söka hjälp om tillvaron blir tuff. Om stödet förbättras kan jag fortsätta skriva under på att adoption från Kenya är en saga och ett äventyr. Kontakta mig gärna om du vill resonera om detta: cecilia@ekhemmanet.se – eller läs vidare i bloggen och följ våndan i maj/juni för att få en mer heltäckande bild. Allt gott till dig som läser!/Cecilia