Vi har ännu ingen tvättmaskin som klarar varmt vatten, men vi får tvätta hos våra kära grannar.
Ambros vill gärna hjälpa till att bära tvättkorgen/kassen och säger “Ambos hälpa” och håller i ena handtaget hela vägen mellan de olika husen. Det är roligt och gulligt, men dock inte alltid som hjälpen blir till så mycket hjälp, utan kanske mer stjälp eftersom det blir svårare för den vuxne att bära.
Ju längre tid vi är här i Kenya, desto mer skeptisk blir jag till mycket av de hjälpinsatser som görs i landet av utländska biståndsorganisationer. Är det hjälp eller stjälp? Visst är det behjärtansvärda insatser som görs och visst får människor hjälp. Men på sikt – hjälper detta verkligen Kenya till en utveckling? Det här är landet som har parlamentsledamöter som tjänar minst 80.000 KRONOR i månaden utan att betala skatt. Det här är samtidigt landet med gigantiska slumområden där många saknar rent vatten. Hjälper gåvor utan krav på motprestation människor till att aktivt försöka förbättra sin tillvaro? Jag tror inte det. Men det finns goda exempel. Till exempel marknaden Toi Market som jag premiärbesökte idag med mamma och Lundkvists. (Återigen blev jag tagen för Johannas mamma, så vi var alltså ute fyra generationer!) Här är det fattiga människor som genom mikrolån via organisationen Jamii Bora får lära sig att utveckla sin verksamhet på ett sätt som kan förbättra deras liv radikalt. Vi har också hört talas om Kaputei, ett helt nytt bostadsområde där människor från slummen ska få börja flytta in snart. Här är det Mikrofinanshuset i Uppsala som står bakom finansieringen. Detta tror jag är hållbar hjälp till skillnad från gåvor. Läs gärna de länkade artiklarna.
Tänk om vi kunde få vara med på invigningen av Kaputei i slutet av januari. Välkommen med en inbjudan du som har kontakter!
