Igår var det en mycket speciell dag! Våra vänner Duveskog fick äntligen bli föräldrar och storasyster till Esther på riktigt! Det var deras andra besök i domstolen igår och mycket pekade emot att de skulle vara tvungna att komma tillbaka igen – men mirakulöst nog gick det snabbt och smidigt igenom! Esther är deras på riktigt! Det var först då jag riktigt förstod hur skönt det kommer bli den dag Ambros är vårt barn helt och fullt!

Idag var det ett försenat tioårskalas här hemma med en liten skara finklädda tjejer. De stora tjejerna som vi är glada att ha hos oss nu, smet iväg till JAVA men tog hand om att göra tipspromenad före kalaset och att diska efter. Vilka pärlor! Vi blir bortskämda. Mamma tog hand om nästan alla diskar när hon var här och nu har vi nya hemhjälperskor.

Bankens sida är öppen i ett annat fönster på skärmen och det är nervöst hur den sidan kommer se ut framöver. Idag försökte Mattias ta ut pengar, men det gick inte. Och nu ser det ut på kontot som att pengarna ändå är dragna. Den som har läst förra inlägget förstår att det inte direkt är överflöd på kontona sedan tidigare, så jag hoppas att det ser bättre ut nästa gång vi loggar in på banksidan. Trots detta har vi en oxfilé som vilar i kylen och väntar på morgondagen. Den är hittills betalad ur grannarnas kassa. Johanna ringde när de var på Nakumatt och berättade om att de hade färsk (och för oss billig) oxfilé, så de skaffade oss en också! Det är för övrigt väldigt lotteriartat vilka varor som finns på Nakumatt. Det är alltid fullt på hyllorna men inte av samma saker. Lasagneplattor har varit slut i en månad men är nu åter i sortimentet. Vispgrädde fanns inte precis vid jul, bara för att ta ett par exempel. Sour cream står det på många burkar men det som finns inuti varierar mellan inköpstillfällena från tjock crème fraiche, till gräddfil och filaktig konsistens.
Apropå gräddfil så saknas det helt när det gäller försöken att få något slags bidrag till Ellentins skolgång här i Kenya. Eftersom svaren från Sundsvalls kommun dröjde (ofantligt länge) skickade vi iväg stipendieansökan till olika fonder och andra ställen där det verkade möjligt att få lite hjälp – men samma svar överallt: NEJ! Inte ens en hundralapp för att visa nån slags god vilja.
Så det både kommuntjänstemän (såna som jag själv…) och alla övriga instanser tycker att vi borde ha gjort, är väl att undervisa Ellentin själva och låta henne få en mycket begränsad värld och inte en enda skolkompis att vara med. Alternativt att strunta i hela adoptionen.
Hur skulle vi kunna det?
Räkmacka var inte ordet sa Bull.