Det börjar kännas i kroppen både att jag snart är tvungen att lämna Ambros ett tag OCH att jag och Ellentin snart måste möta en realitet, en tomhet som jag inte vill möta. Det känns tungt…
Ambros är kanske lite oftare fysiskt nära mig men är lika trygg med sin fina pappa, så jag tror den tillfälliga separationen kommer att gå bra för honom. Men just nu känns den svår för mig själv. Och detta att Ambros inte får lämna Kenya än gör det extra tydligt att han inte är vår helt och hållet vilket också är tungt just idag.
Tiden går dock åt rätt håll.
Imorgon är det TRE MÅNADER sedan vi först möttes, vilket innebär att fosterperioden är över och vi nu går in i den juridiska delen av adoptionsprocessen.
Med andra ord: Ambros är på väg hem!
Dagen efter glädjebeskedet att Esther är Duveskogs dotter helt och fullt lekte kompisarna en stund i vårt kök. Båda 2,5-åringarna har stark vilja och det var riktigt underhållande att höra deras kortfattade diskussioner.
Vi önskar pojkarna i Nairobi några bra dagar och dig och Ellentin en god resa hem till Sverige. Att älska och sakna – två nödvändiga sidor av myntet. Att mötas och skiljas, glädje ochh sorg, det ena förutsätter det andra. Även om jag helst bara skulle vilja mötas, älska och känna glädje… Men den bubblan seglar bara iväg i skyn utan att till sist kännas.
Även jag skickar varma styrkekramar inför avskedet från familjens pojkar till ett annat avsked som väntar hemma i Uppsala.
Ni finns i mina/våra tankar!
Kramar Åsa
En styrkekram till din min vän i din svåra väntan och inför det som väntar.
Kram kram kram från Ulrika