Tidigt på tisdagmorgonen mötte Ellentin och jag familjen Andersson vid incheckningen på Arlanda. Vi fick kontakt för länge sedan när vi trodde att våra kommande barn skulle vara sydafrikaner och hann träffas två gånger innan vi reste till Kenya. Och nu är det äntligen deras tur att få åka till sin efterlängtade son och lillebror.
Per hade redan checkat in åt oss alla via Internet och ordnat sittplatser för oss alla sex intill varandra. Därför trodde jag att vi skulle få gott om tid på flygplatsen. Det fick vi inte. Incheckningspersonalen ställde sig så frågande till att Anderssons hade en återresebiljett om sex månader och ett visum som bara gällde tre månader. Det skulle ringas och kollas och kollas och ringas trots att vi på andra sidan disken visste mycket väl att Kenya inte utfärdar mer än visum för tre månader. Vi hann precis rusa in genom säkerhets- och passkontroll och komma ombord innan gaten stängde!
Även när Ellentin och jag skulle ut ur landet hade vi lite visumtrubbel och fick veta att vi hade befunnit oss illegalt i landet några dagar. Tack vare att tulltjänstemannen också hade en dotter född 1999 blev han kompis med oss innan våra illegala förehavanden (som faktiskt var sanktionerade av en av hans kollegor nån vecka tidigare) uppdagades.

Hemkomsten var skön. Kenya är inte helt hemma, men där Mattias och Ambros bor är det hemma. Vår lille kille har en fantastisk pappa och har naturligtvis haft det mycket bra med honom. Ändå är effekten av separationer något som oroar adoptivföräldrar, kanske mycket beroende att vi matats så mycket med information om hur illa det kan gå… Men det gick bra. Vår gosse är trygg med oss nu, det är tydligt. Och nu är Ambros inställd på att nästa gång är det han som ska åka pliplan till Sverige.
Imorgon är det fest. Julfesten var premiären och nu blir det en ny fest med alla svenska adoptivfamiljer som är i landet. Denna gång blir det välkomst- och avskedsfest. Vi välkomnar familjen Andersson och tar avsked av familjen Duveskog som snart får sitta på ett pliplan hem till Sverige. Det som vi alla längtar efter att göra så småningom. Vi skapar historia just nu. Otroligt frustrerande emellanåt och samtidigt fantastiskt roligt!
Ambros och jag har bakat kaka till festen imorgon. Hans bästa lek är att låtsaslaga mat, så äkta tillagning är förstås ännu roligare. Liksom diskning. Idag slutade det med att de genomvåta kläderna åkte av och Ambros fick fortsätta diskningen i bara blöjan. Det är bra att bo i ett varmt land vissa gånger.

Image Thumbnail Image Thumbnail