Idag är det fettisdag och vi har just ätit årets sista semla. Sista eftersom det är imorgon som fastan i kyrkoåret inleds. Semlan som symbol för frosseriet ryms inte riktigt i min bild över fastan; en tid där det kan passa att öva sig på att försaka. Att reflektera över den skeva fördelningen i världen. Att försöka flytta mitt fokus från det yttre till det inre. Från jaget till Gud.
Intentionerna verkar goda – men de flesta åren har semlan varit det enda jag har avstått under fastan. Detta år är vi rent geografiskt mycket nära stor fattigdom – och kanske att det kan hjälpa till i den inre vandringen. Om jag vågar öppna mig för den verkligheten.

Fastan är också en anledning att läsa de gamla, gamla orden av Jesaja:
“Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår ska genast läkas. Din rättfärdighet ska gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg. Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han “Här är jag.”

Det är här – i det fina bostadsområdet alldeles nära ett av världens största slumområden en ännu större utmaning att läsa de orden.

Vägen till adoptionen har varit snårig, men när jag nu ser på vår familj och förundras över att det var just Ambros som saknades och som så definitivt hör ihop med oss, då är det som om Gud säger:
Här är jag. Det var hit ni skulle gå. Det var hit jag ville leda er.