…kanske är ett tecken på åldersnoja om jag ska tro ett uttalande av en kenyaadopterande kamrat, men låt gå – det är OK om jag finns på Facebook bara för att inte verka för gammal. Och för att synas.
En mycket rolig sak med Facebook är nästan tappade men återupptagna relationer, en annan är att jag får vara kompis med de riktiga ungdomarna. Men det bästa är kanske ändå statusrapporteringen. Det är nåt befriande och JUSTNU-bejakande med att tvingas tänka efter vad som är min status just i detta NU.
På min statusrad på Facebook står just nu:
Cecilia Ekhem har sällskap i köket av Eva Cassidy (igen) och av en liten diskande man (igen) med regnjacka (första gången – man lär sig!)
Visst är det egotrippat och värdelöst vetande, men för egen del en slags terapi att tänka efter vad jag gör och känner just NU. Säkerligen också ett tillfredsställande av det oändliga behovet att synas och bekräftas. Något som bloggandet också tillfredsställer – varför skulle annars så många blogga. Märkligare är det att så många faktiskt läser det som bloggas. TACK!
Igår blev en första deletapp klar. Jag hade nog trott att en lättnad skulle sprida sig efter det, men istället så känns det lite motigt att vi bara har kommit till den första juridiska milstolpen efter dryga fyra månader i landet.
Så bra gick det att leva i nuet…
