Det finns anledning att reflektera över både sin egen och andras kulturer när man bor så här länge i ett annat land, och träffar många från olika nationaliteter.
Just nu tänker jag främst på skillnader i hur man hanterar sina barn. I Kenya sätter man barnen högt. Hälsar på dem som betydelsefulla personer, ser dem och bekräftar dem på ett sätt som vi sällan ser i Sverige.
Samtidigt är det otroligt vanligt att oönskade graviditeter i Kenya resulterar i att det nyfödda barnet lämnas bort. De som inte lämnas så att de kan hittas och bli omhändertagna, slängs skrämmande ofta i djupa latrinbrunnar. Det måste alltid vara en tragedi att behöva lämna bort sitt barn, men situationen bakom beslutet att lämna barnet på detta sätt går inte att föreställa sig….
Jag läste nyss en kriminalroman där ett av huvudspåren handlade om ett hittebarn. Det sker oerhört sällan i Sverige. Men då har vi istället problematiken på andra sidan med katastrofalt många tonårsaborter. Och lika illa att det är så många vuxenaborter i ett land där man borde ha ALLA förutsättningar att skydda sig från oönskad graviditet.
För oss som får satsa stora pengar för att få våra efterlängtade biologiska eller adoptivbarn är det underliga signaler som sänds ut när det sällan eller aldrig (på ett nyanserat sätt) diskuteras om de kostnader som alla aborter ger det svenska samhället. För mig blir signalen: om du slarvar och inte vill ha barnet så hjälper vi dig – men om du vill ha barn så får du klara dig själv.
Det verkar inte heller riktigt accepterat (av dem som slåss för den totalfria aborten) att diskutera att många mår väldigt dåligt efter genomförda aborter. Antingen abortmotståndare – eller abortförespråkare, sällan hörs annat än de som finns längst ut på varje sida. Som vanligt i debatten verkar det finnas bara svart eller vitt. Är det en svensk företeelse? Eller en mänsklig, för att det gör att det blir lättare att hantera de stora frågorna.
Jag ser samma sak på andra områden där det också saknas nyanserade debatter: t ex när det gäller hur kristna ser på Israelfrågan (shalom ELLER salam), hur föräldrar ser på uppfostran (skamvrå enlig nanny ELLER aldrig bli arg av rädsla för att kränka). Alltför många (och garanterat jag själv med, men kanske i andra frågor) dikeskörningar och slåhuvudetblodigtmedminaargument. Alltför lite eftertänksamma samtal.
Hör ni kraset? Från stenarna i mitt glashus?

Vi är just nu hos kära grannarna, vi har fått te, jag skriver de sista raderna på detta medan Ambros spelar kort med Anders och Mattias och Ellentin spelar Wii. Både dator och telefon laddas just nu i de Lundkvistska eluttagen. För hos oss har de stängt av elen! Om det var nån annan (förutom vi själva) som levde med föreställningen att vi är ordentliga människor som aldrig betalar en räkning för sent så stämmer inte det. Men hemma hade det nog kommit en påminnelse. Här stänger de resolut av direkt. Och fastän Mattias har åkt till två olika kontor och betalat idag så har vi ännu ingen elektricitet. Men snälla grannar, stearinljus och gasspis. Skönt!
Nu är lilla fröken A nybadad inför morgondagens domstolsbesök. Familjen L ska på första hearing, vilket vi är mycket glada för eftersom det har varit flyttat och inställt flera gånger – tills de idag fick veta att de ska upp imorgon. Det är alltför mycket förseningar när det gäller domstolstiderna – men vi hoppas att denna vändning också ska ge positiv effekt på våra övriga vänner som väntar på att få sina hearings. Men klagar gör vi inte offentligt här så som vi hade gjort i Sverige.
Det är väl kulturen….

Även mellan adoptivfamiljerna från de olika länderna skiljer det sig mycket hur man planerar tillvaron för familjen. Många holländska och italienska adoptivbarn går i förskola några timmar i veckan redan någon månad efter att de har kommit till sina föräldrar. Det känns väldigt avlägset för oss, även om vi nu har en social pojke som trivs med att träffa andra. Om mamma eller pappa är med. Men i höst kanske det finns några hemmanetbarn som Ambros kan få leka med några timmar i veckan. Man kan ju alltid hoppas!

Oj så långt det blev idag. Slutklämmen skrevs nu i lgh B6. Skicka dem gärna lite sura godisar som tack för lånet av elen. Nu ska jag gå ut till de andra och kanske ta med en liten gosse hem till sängen.