Det bästa med att vara människa (nu har jag ju i och för sig inte testat något annat och kommer inte att göra eftersom jag inte är reinkarnationist utan kristen och evighetslevare) är nog förmågan till empati. Att få känna med andra och att andra känner med mig. I glädje och i sorg.
När de som står mig nära drabbas av sorg och svårigheter gör det ont i mig, när andra är lyckliga smittar glädjen av sig. Om jag själv inte är i en djup svacka eller på en lyckorustopp. Vid de tillfällena kan det vara svårare att känna helt med andra. När det egna fyller en helt. Som det måste få göra ibland.
Den här adoptionsresan innebär att vi lever nära andra familjer i samma situation, och vi delar varandras processer väldigt nära. Och känner med. Nu på fredag ska fyra svenska familjer förhoppningsvis infinna sig i domstol för att komma ett steg närmare att bli en familj helt och fullt även juridiskt. Jag skriver förhoppningsvis eftersom det har visat sig att det inte är nån självklarhet att man får komma på utlovat datum.
När fredagen närmar sig ökar nog antalet fjärilarna i magarna på många av oss. Både på dem det gäller och på oss som känner med. Och hoppas!

För egen del hoppas vi på att få kontakt med den myndighet som ska göra vår rapport. Så att den blir skriven innan de 60 dagarna har gått. Vi fick ett telefonnummer till tjänstemannen i fråga, för att kontakta honom och boka tid för en intervju och ett hembesök som ska ligga till grund för hans rapport. Men det är omöjligt att komma fram på telefon. Jag pratade med vår advokat igår och hon hade också försökt nå honom utan att lyckas. Idag skulle hon kontakta någon av tjänstemannens kollegor för att de skulle ta tag i vårt ärende, men vi har inte hört något idag heller.
Vem vet. Det kanske blir tomorrow…..