Jodå, nog finns det bekymmer – men en dag som den här verkar de rätt långt borta.
Efter en lång och bitvis långsam (safaribuss)resa anlände vi igår till Mombasa och kastade oss så fort vi kunde i en overkligt varm ocean. Det var bra att vi somnade ganska tidigt, för idag ringde klockan tidigt för andra dagen i rad. Nu var målet Wasini Island söder om Mombasa. Större delen av dagen tillbringades dock på havet, i en trivsam liten båt och i själva vattnet. Den trevliga besättningen stannade just vid ett korallrev i Kisite Marine Park – en marin nationalpark – och där klev vi i det 28-gradiga vattnet. Hur det kan vara så varmt mitt ute i havet är svårt att förstå för en som flera somrar har badat i 13-gradigt havsvatten. I juli!
Kjell var tuffast och tog på sig våtdräkt och en del tillbehör jag inte kan namnet på och dök ner till fiskarna på sju meters djup. Det klarade han fint, men armbandsuret som skulle klara sig på 100 meters djup (varför görs såna klockor kan man undra) stannade direkt! Vi andra snorklade, eller bubblade en stund i det stora blå och såg fina fiskar och koraller. Ambros guppade omkring med sina armpuffar på havet med en säkerhet som inte på nåt sätt avslöjade att detta var första gången han åkte båt, och andra gången han badade i havet. “Bada avet Basa” hette det förresten redan i bilen igår. Och idag vet han vad havet är. Mammor och barn ville inte snorkla så länge så vi satte oss i en liten båt för att få se korallrevet på annat sätt. Så långt kom vi dock inte. Mitt i havet fanns ett fantastiskt sandrev där vi fick kliva av och bada. Härlig vit sand, vatten till vaderna och runtomkring oss HAV på alla sidor. Magiskt! Båten åkte för att hämta andra så ett långt tag var vi två mammor med två barn var och ett extra (som jag återkommer till) som solade, lekte i vågorna och njöööööt av detta paradis. Jag saknade familjen Anderssons vattentäta kamera där men vi sa åt varandra att titta ordentligt och spara minnena på annat sätt.
Så småningom togs vi till Wasini Island för en fantastisk måltid och inte förrän skymningen närmade sig åkte vi iväg mot Mombasa. Inga delfiner såg vi, men en skymt av paradiset. Det tackar vi våra kära vänner för!

I paradiset är det alldeles säkert hakuna matata, men bekymmersamt här på jorden är det för dem som råkar älska någon av samma kön OCH längta efter barn. Extrabarnet på sandrevet var en härlig åttaårig pojke adopterad från Sydafrika. Av två mammor. Det var dem och deras två barn och ett par släktingar som vi delade vår båt med idag – och jag blev så glad över att möta dem. Glad över modiga Sydafrika som tillåter homosexuella att adoptera (tyvärr så har inte Sverige samarbete med nån sydafrikansk organisation som tillåter det…), glad över att föräldrarlösa barn får kärleksfulla föräldrar.