– Bojken e jessen [Pojken är ledsen], brukar Ambros säga ibland och ta på sig sitt ledsnaste ansiktsuttryck för en sekund.
Mamman känner sig rätt ledsen för tillfället, och tillåter mig att vara det lite längre än en sekund – trots att det känns som en lyxsorg på ett vis.
Vi far inte illa här, och det enda vi förlorar om vi får stanna kvar här längre är en del pengar och en del tid med dem vi längtar efter därhemma. Vilket kan kännas nog så stort emellanåt.

Vi tröstade oss med en familjemiddag på medelhavsrestaurangen idag. Då ringde Leah och berättade att hon själv får åka till high court på måndag och försöka få en tid med en domare. Tyvärr blir det sannolikt inte med “vår” domare, men i bästa fall kan hon få presentera vårt fall för någon. Vår domare har nyss drabbats av personlig sorg – och jag hade hoppats att just han skulle läsa Leahs dokument där hon anger sorgen som drabbat vår familj som en av de viktigaste anledningarna att snabba på vårt ärende. Så långt räckte inte tummarna och bönerna idag alltså och mamman e jessen….
Men oerhört glad över allt stödet vi får. TACK!

När jag igår hade försökt berätta på Ambros språk att vi inte skulle upp i domstol idag, sammanfattade han det med att säga:
– Dumstojen e tött [Domstolen är trött]
Och trötta är väl just vad vi också blir. Trötta men tacksamma.