Hej och karibuni

I morse när Ellentin tagit bussen till skolan gick Anna och Jeremiah med Cissi, Ambros och mig för att ta bussen till Prestige Plaza. Som vanligt frågade vi 1. när vi klev på bussen, 2. när vi betalade och 3. när bussen verkade ta en annan väg – om den skulle stanna vid Prestige. Ja blev svaret tre gånger. När bussen ändå svängde av mot Yaya klev vi av och tog till apostlahästarna mot Little Angels kontor.

Det gjorde inget att vi gick eftersom vi ändå var tidiga och kom nästan en kvart före avtalad tid kl 9.30 med Susan och Muteru. Strax efter halvtio kom Fredrik och Primus och 10.15 kom Susan och efter ytterligare 5 minuter kom Muteru. Jag påtalade det nonchalanta i att kalla oss till ett möte kvällen före och sedan komma 45 minuter sent utan att be om ursäkt. Det verkade inte bekomma de två överhuvudtaget.

Vi hade ett möte som eventuellt kommer att resultera i att utländska familjer i landet kommer få regelbunden tät information om vad som händer i rätten, med LAN och annat. Får se hur det blir med det. Vi sa vad vi sagt till ambassadsekreteraren; att vi inte kan rekommendera svenska eller andra utländska familjer att adoptera från Kenya med nuvarande förutsättningar. Det finns ingen bortre tidsgräns för hur lång tid ett adoptionsärende kan ta och Little Angels menade sig inte kunna göra något för att påverka dumstollarna – oj förlåt – menar domstolen.

Att man “inte kan göra något” kör alltså även LAN med. Underligt hur det är…

Åkte senare till ambassadörens hemman för att i förväg fira Nationaldagen. Trevlig tillställning med goda snittar och tal av både avgående ambassadör Anna Brandt och en minister ur Kenyas regering.

Den fantastiska nyheten idag är att våra grannar Lundkvists blev klara idag med sin andra hearing och kommer få sin Adoption Order om två veckor! Så åtminstone en domare kan överraska positivt! (Samma domare som tyckte vi skulle valt Etiopien.) Hon hade en bra dag för familjen Anderssons Appointment of Guardian ad Litem (som vi fick klart 13 mars) blev också klart!

Medgången gör att jag hoppas lite mer på nästa fredag – trots att vår advokat sagt att det inte är stor chans att vår tid då inte blir struken.

OK – dubbelnegation är svårt – det är stor risk att vår tid nästa vecka blir struken.

När livet krånglar sviker sömnen. Både mig och dottern tyvärr. Det är enormt svårt att – som jag önskar – överösa barnen med trygghet och förtröstan när man saknar det själv. Trots att de svartaste tankarna inte yppas när barnen är vakna så känns de i luften. Naturligtvis. Förmodligen är jag en usel kristen eftersom också tilliten till Gud sviker när livet krånglar. Och det har krånglat för mycket under många år. Enormt mycket lycka och tacksamhet – men också sorger som har slitit hårt. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att också den här resan skulle slita så och ge orsak till att sömnen sviker.

Igår var jag under några timmar så glad över att två av vännernas tider märkligt nog INTE blivit strukna idag. Härligt för dem såklart och – tänkte jag först – positivt även för oss. När det var meningen att sömnen skulle komma, kom istället andra tankar. Vår advokat har fått med oss på listan för nästa fredag som något slags prioriterat ärende. Det går inte att glädja sig åt det eftersom hon i princip är säker på att vi kommer att strykas från listan. Det görs först dagen före. Raffinerad tortyrmetod kan jag hålla med vännen F om. Väcka ett ytterst litet hopp och sedan strax innan det är dags, dra undan mattan under fötterna på oss. Jag trodde naivt att advokatens skrivelse, med min fars död som huvudargumentet, skulle väcka nån slags medkänsla hos rätten. Men efter att ha hört vad chefsdomaren sagt om vårt ärende förstår jag att medkänsla inte existerar där, och efter att ha insett att inte alla svenskar utan just vårt ärende strukits tror jag nu det motsatta. Att vi kommer straffas för att vår advokat försökt hävda orimligheten i att vårt datum flyttats två månader framåt. Det verkar just nu ganska sannolikt. Och därmed också sannolikt att vårt ärende blir det som drar ut längst på tiden.

Många hoppas och ber för vår skull. Det är skönt att veta, för själv har jag inga böner. Om inte tårar räknas.
Självömkan räknas nog inte.

Hit längtar jag. Till paradiset i Lubban. Vår pojke har aldrig varit på de platser som är viktiga för oss – och inte heller där, men sa för några dagar sedan: “Aboss tycke om den där Jubban”.