Sveriges nationaldag firade vi (av någon anledning) hos ambassadören igår – men idag tänker vi på vad vi firade för precis ett år sedan. Då var vi några få invigda i planerna för våra fina vänners överraskning när en härlig 40-årsfest förvandlades till en fantastisk vigsel vid havet och en varm och glad bröllopsfest. Dessa vänner har vi bara känt några år och nu hör de till de stora tacksägelseämnena i livet. Det var fantastiskt att få vara med när de bekräftade sin kärlek till varandra efter många år tillsammans.
Vi har så mycket att vara tacksamma för. Inte minst kärleken. I alla dess former, också i form av vänskap och familjeband.
Trots oron som hänger som tunga åskmoln över huvudet (särskilt efter att ha hört om många holländares katastrofdag i rätten igår) så ska jag idag försöka ägna mig mindre åt att räkna molnen och mer åt att räkna mina välsignelser som de säger i Amerikat. Count my blessings.
Vi får idag välkomna alldeles nyanlända M och D som kommer till Kenya för att möta sitt efterlängtade barn – och ikväll ska vi umgås med näst mest nyanlända familjen Nilson. Nån gång i framtiden kommer våra barn kunna träffas i skogen som ligger mitt emellan Myras och Jeremiahs mormor och morfar och Ellentin och Ambros farmor och farfar. Härligt att tänka på!
Vår egen bröllopsdag kommer vi att fira i Kenya, eller i olika länder, beroende på hur den närmaste framtiden ser ut. Kanske vi kan leta oss till den amerikanska ambassadörens residens den dagen istället eftersom de sannolikt har ett stort partaj. Kanske det inte bjuds på snittar med lax och tandpetare med sill och färskpotatis. Var vi befinner oss när vi har nått tacksägelsedagen vet jag inte, så det är väl lika bra att försöka börja det firandet redan idag.
