“- Snorunge! – Lortjänta” säger Lisabet och Mattis till varandra i Madickentrailern som Ambros tittar på innan Emil börjar. “- Nojunge!” säger Ambros då och fräser med näsan. Nu är han också en snorunge (genomskinligt inte grönt), men frisk i övrigt förutom en natthosta.

Eftersom övriga familjen är Astrid Lindgrenfantaster, är det roligt att vi lyckats projicera det på Ambros! Han sjunger med i snickerboa och de få räkneord på swahili som han kan har han lärt sig av Karlsson på taket (“Moja, mbili, tatu”).

För några veckor sedan skrev jag om att han gillade att se på “Bobit” – alltså “I like to move it” från den tecknade filmen Ajdacka (Madagascar). Det var en film som vi hyrt – och senast igår sa Ambros när han och jag var ute på promenad: “Pappa lämna Ajdacka Pestigen. De e INTE JOJIT!” (Pappa lämnade tillbaka Madagascar på Prestige Plaza. Det är inte roligt!) Just nu har vi den svenska versionen på hemlån från Nilsons. Han verkar inte kunna tröttna på musikvideon med Bobit och har sett den ett oräkneligt antal gånger.

Han berättar ofta långa historier men jag har emellanåt svårt att hålla tråden och förstå vad berättelserna handlar om. Orden förstår jag för det mesta “Pimus huset Abos fyga hekopter kvällen vivaff gäset bilen ditåt Makåkat gjode. Jutt de!”. Förmodligen har jag på sådana utläggningar svarat OK för många gånger för Ambros säger nästan alltid okej när han menar ja.

Idag är det sju månader sedan vi träffade Ambros för första gången, det innebär för Ambros del att han varit med oss i 20 % av sitt liv, länge, fast inte så länge ens för en treåring. Men jag är övertygad om att även i hans föreställningsvärld är det vi som är hans familj – han har inte några tveksamheter om det. Klok kille!