Jag stannar hemma och försöker bli frisk från en dunderförkylning medan mina tre kärlekar har begivit sig till stan med familjen Nilson – som i lördags så jättefint hade ordnat ett härligt kalas för alla adoptivfamiljerna. Nilsons har en mysig gård med både pool, grillar och gräsmatta. Vi har bara det sistnämnda, men det har varit skönt att ha den lilla plätten att vara på ibland. Och det lilla trädet att sitta under. Förra veckan sågades trädet ner. Och det var inte det enda trädet som sa tack och adjö. Just nu pågår en enorm skövling av den lilla skogen utanför vårt hus. Motorsågar och ljudet av fallande, gigantiska, eukalyptusträd gör inte direkt huvudvärken mildare.
Den här lilla skogen har varit otroligt mycket värd för oss. Det som ögonen vilar på påverkar trivseln, det är jag säker på – och borde med den devisen kanske vara fenomenal på att städa och inreda hemmet efter gällande mode. Det är jag inte. Man kan titta åt ett annat håll om det är för stökigt, skulle kunna vara en annan devis.

Men just nu har jag det oförskämt bra när det gäller städning. Jag ligger i soffan och är sjuk medan vår fantastiska städerska diskar och fixar. Det är ett bekymmer att hon kan riskera att bli arbetslös när vi och grannarna Lundkvists flyttar. Hon bor i de fattigaste delarna av Nairobi. De har sällan vatten och alla hyror har nyligen höjts med 50%. Till 5000 shilling vilket är ungefär en månadslön för många som har heltidsjobb som städare eller vakter. Vår Margaret tjänar mer hos oss, men nu flyttar ju vi. Hon är änka sedan flera år och har två döttrar i mellanstadieålder som bor med mormodern i en annan del av Kenya. För att kunna bo lite bättre än i Nairobislummen. Det är ett stort bekymmer att få ihop pengar till barnens skolavgifter. Margaret frågade mig om jag känner någon som skulle kunna sponsra hennes barn med skolavgifter. Jag kunde inte lova något, men det jag kan göra är att skriva om det här. Det kostar ca 30000 shilling (3000 kr) per år. Vår mejladress finns till höger om någon vill skriva till oss om detta.

Egentligen tror jag inte på att sådant här givande är någon hållbar långsiktig lösning. Ändå har vi tillsammans med min mamma under många år gjort exakt detsamma för vänner i Zimbabwe. För trots att sådana personliga gåvor kanske riskerar att få någon att bli en passiv mottagare istället för att arbeta – så är det svårt att inte låta bli att hjälpa när det gäller överlevnaden hos någon man har en relation till.
Hur Kenyas och Zimbabwes stora problem ska lösas på ett större plan är en mycket svårare fråga.

Utsikten som den såg ut tills i torsdags. Bilden tagen i december.
En bild tagen i fredags.

Och en färsk bild från vad som var en skog och som antagligen ska bli ännu ett flerfamiljshus med månadshyror som få har råd med.