Hej och karibuni

Relationer i fokus i tanken idag…
….nyss hemkomna från en god och mycket trivsam middag hos vänner vi aldrig hade sett innan vi ringde på deras dörrklocka!
….i övermorgon kommer andra nya vänner som vi aldrig sett förut och ringer på vår dörrklocka.
…både i förrgår och igår hjälpte goda grannar till med att ordna i vårt hem
…i lördags tillbringade vi flera timmar med våra trevliga hyresgäster som också är en ny bekantskap
… sen bjudna på middag hos syster med familj för att vi skulle slippa laga mat.
…och i söndags farväl till många vänner i kyrkan.
Och så alla andra värdefulla relationer vi har, och som blir tydliga vid uppbrottet. Nog finns det mycket att vara tacksam över!

Flyttkartonger står lite här och var då vi nyss börjat förbereda för att flytta ut till månadsskiftet. Som är om 4 dagar ungefär! Nåja, vi arbetar nog bäst mot en deadline. Och ev besökare kan vi ju påminna om att kaos är granne med Gud!

Tack alla som skriver så fina kommentarer! Det är så härligt att se små kvitton på att de ord vi skriver här landar hemma hos någon annan!

….kommer fram i röjningen. Häromkvällen läste jag mig igenom en kärlekskrank 16-årings funderingar och igår blev det en dagbok från 2001. Igår var det den 24 oktober och här kommer ett utdrag från min gamla dagbok:

2001-10-24 kl 23:14
“Imorgon ska jag till reproduktionscentrum och prata om en ICSI-behandling. Ellentin är mogen för att bli storasyster……. det stora TACK som finns för Ellentin! Vi har ett barn – den mest fantastiska flicka!”

Ja, tänk…hon har i sju år varit mogen att bli storasyster och idag är det sju år sedan vi tog det första steget mot hennes syskon. Det blev en kämpig väg – men den ledde oss till Ambros! Så trots att dagboken längre fram beskriver tung sorg och utmattningsdepression så vill jag inte vara utan det.
“Allt som har hänt har fört mig hit” sjunger Lisa Ekdahl nånstans. Och tänk att vi är här nu. På väg att packa inför vårt livs resa. Vi har varandra – och vi har vår lille kille som väntar på oss! Fantastiskt!

Inte jag uppenbarligen. Det ringde en tjej från TV-programmet Vem vet mest och ställde en massa frågor. Jag kunde inte alla. Men hon sa att jag låg på gränsen för att kvala in och att jag gärna fick stå kvar så att de kunde kontakta mig framöver. Fast jag sa att eftersom vi lämnar landet snart så blir det svårt att medverka. Hade kanske varit spännande, men det var ganska mycket sportfrågor som jag inte hade en aning om…

Ett halvår i Afrika vart 19:e år är min melodi. I november(!) 1989 reste jag med kamratprojektet till Zimbabwe och mamma påminde häromdagen att jag ringde hem tre gånger under det halvåret! Då fanns inga bloggar eller mejladresser att hålla kontakt genom.

Relationerna från den tiden finns kvar – i båda länderna. Min kära syster Tsvakai lever inte längre, men hennes syster och dotter gör det och vi har kontakt varje månad. Idag blev det försäljning av prylar på Fyndlagret och sen till Forex för en liten överföring till medicin och skolgång i Zimbabwe. Det är tungt att inte kunna dela med sig lika mycket som vanligt till dem. Det finns mycket att be för när det gäller Zimbabwe…..

Ellentin piggade på sig och lördagens eftermiddag kunde tillbringas i Lubban. Mormor hade i födelsedagspresent fått något som kan liknas vid farbror Melkers lekdag: ett hemmagjort tivoli med karusell, trekamp, julmarknad, hamburgergrillning och föreställningen Cirkusinerna. Det var mysigt att få vara tillsammans nu inför den långa resan. Här syns Cirkusinerna och mormor vid julmarknaden: hjortronglögg och lussekatter!