När vi efter många år av längtan äntligen väntade vår fantastiska flicka var oron stor att vi skulle förlora det lilla liv vi redan älskade. Då minns jag att jag ofta såg fram emot att jag skulle passera vecka 28 i graviditeten, för då skulle oron inte behöva vara lika stor. Snart insåg jag att oron för mitt barn hade kommit för att stanna. För med kärleken följer också rädslan att förlora. Jag vet inte om det är på grund av kärleken eller sorgen som nyss har drabbat oss, men plötsligt blev oron för att förlora det vi har så orimligt stor.
Ju längre livet går, desto tydligare är det att vi inte kan ta något för givet. Kanske bidrar också den insikten till oron över att det goda ska tas ifrån oss.
Och det finns så mycket gott vi har att vara tacksamma över.
En sak är att vi genom besöket på barnhemmet har fått inse att vår lille pojke har fått en så bra start i livet som var möjligt. Och att han har en “bror” som han har sovit intill under sina första år och som kommer kunna finnas med i hans liv även långt efter att de lämnat sitt första land. Vi inser också att vi har den långa vistelsetiden att tacka för den insikten.
En värdslig sak, som Karlsson sa, som vi kan vara tacksamma för är att vårt första datum i rätten är tidigarelagt en vecka. Så nästa fredag, den 13/3 ska vi få ta på oss finkläderna för första gången.
