När vi efter många år av längtan äntligen väntade vår fantastiska flicka var oron stor att vi skulle förlora det lilla liv vi redan älskade. Då minns jag att jag ofta såg fram emot att jag skulle passera vecka 28 i graviditeten, för då skulle oron inte behöva vara lika stor. Snart insåg jag att oron för mitt barn hade kommit för att stanna. För med kärleken följer också rädslan att förlora. Jag vet inte om det är på grund av kärleken eller sorgen som nyss har drabbat oss, men plötsligt blev oron för att förlora det vi har så orimligt stor.
Ju längre livet går, desto tydligare är det att vi inte kan ta något för givet. Kanske bidrar också den insikten till oron över att det goda ska tas ifrån oss.
Och det finns så mycket gott vi har att vara tacksamma över.
En sak är att vi genom besöket på barnhemmet har fått inse att vår lille pojke har fått en så bra start i livet som var möjligt. Och att han har en “bror” som han har sovit intill under sina första år och som kommer kunna finnas med i hans liv även långt efter att de lämnat sitt första land. Vi inser också att vi har den långa vistelsetiden att tacka för den insikten.
En värdslig sak, som Karlsson sa, som vi kan vara tacksamma för är att vårt första datum i rätten är tidigarelagt en vecka. Så nästa fredag, den 13/3 ska vi få ta på oss finkläderna för första gången.
Så bra sagt. Både av dej, men också “Johanna”. Barnen öppnar nya dimensioner… hjärta=smärta… Själv vågar jag inte alltid tänka på hur orolig jag egentligen är, då tappar jag lätt varandet och närvaron och möjligheten att bara njuta… rädslan tar för mycket plats, och det vill jag inte…Men samtidigt pulserar tacksamheten ständigt… även om jag inte tänker på det… kanske som en motpol till rädslan… Lycka till på fredag!! Ska tänka och be för er!
Stor kram, helén
Tror det finns en anledning till att hjärta rimmar på smärta. Man kan verkligen älska någon så mycket så det gör ont. Och våra barn öppnar nya dimensoner.
Tack för att du sätter ord på dina tankar. På det sättet stöder du mig och säkert fler som är någonstans i adoptionsprocessen. Den känslomässiga bergodalbana som vi så väl känner igen oss i. Starka känslor av längtan, glädje, kärlek, oro. Själv vill jag nu känna tacksamhet och glädje i vad jag har framför mig just idag. Mitt jobb som jag trivs med, en underbar dotter och man, härliga vänner etc. Vill inte tappa det perspektivet. Till Kenya kommer jag så småningom. Tills dess vill jag må bra här.
Finkläderna på o lycka till på fredag! Anna
Gissa om vi ska hålla tummarna att allt går bra, smidigt och snabbt i rätten!Det är så sant det du skriver, aldrig har en oro eller rädsla känts så stor som i närheten av ens älskade barn. Å andra sidan är kärleken, ömheten, den stora glädjen och det tokiga skrattet ständigt närvarande i rummen bredvid oron. Det viktiga är att dörrrarna in dit alltid måste stå öppna, så att det andra inte tar överhanden.
Många kramar till er alla från Sölvesborg
Jättebra att det blev tidigarelagt, men undrar bara hur långt påsklov domarna tänker ta. Hoppas att det blir kort. Du kanske förstår min oro mer nu när ni har egna barn. Det är dock inte bara oro utan för det mesta enbart glädje. Kram