Hej och karibuni

Från u-land till i-land. Från ständig uppkoppling till en vardag utan varken fast telefon eller Internet. Ganska behagligt, men förhoppningsvis har operatörernas långsamma kvarnar malt färdigt snart så att vi kan ha kontakt med världar långt borta igen. Bröllopsdagen – den sjuttonde – blev vår första dag på hemmaplan. Och KÄRLEK genomsyrade dagen. Kärlek över att se Ambros hemma i huset. Familj och vänners varma välkomnande. Kallt kranvatten. Doft av sommar och frisk luft. Klara färger. Gravad lax. Havsutsikt. Ring så spelar vi och Sommarprat. Björkar. Jordgubbar från eget land. Barnakramar och makedito. Smultronpromenad. Vänprat. Det var länge sen jag levde en dag så totalt i nuet och bara njöt.

Och så ett par dagar senare kom ett annat slags känslosvall. Jag blev ensam en stund i huset och slog på TV:n under tiden jag sorterade posten. Mitt i Så som i himmelen. Tårar av för mycket känslor i kroppen kom med Gabriellas sång.
Denna oerhörda lycka och känslan av fulländning. All gammal längtan och den uppdämda spänningen över domstolsprocessen. Lyckan över livet. Gudsnärvaron. Sorgliga avsked och lyckliga återföreningar. Tacksamhet över de kära som hjälpt oss att rätta till besvärligheter som våra hyresgäster orsakat. Trötthet efter resan och bortavaro. Alla omtumlande intryck. Pappasorgen. Kärleken till mannen och barnen. Lättnaden över att vara hemma.
Tårar behövs. Också några dagar efter vårt första längtansbarns födelse kom de. Då var den medicinska förklaringen hormoner. Men nog fanns det en hel del uppdämda känslor även då.

Det är magiskt att se Ambros gå omkring här i vår värld. Sin värld. Som om han hade varit här i flera år och inte bara några dagar. Han är nyfiken och glad. Gosar med katten. Trädgårdsjobbar med pappa. Leker i sitt rum. Busar med kusinerna. Blir lite osäker när han möter människor han inte känner, men nu flyr han inte in i sig själv utan leker bort oron genom att pussa eller zrbutta (som de sa i Cosby) en förälder. Det är stort. Att Ambros är så pass trygg att han hittar egna vägar ut ur det som känns otryggt.
Storasyster njuter av att vara med de kompisar hon har saknat så. Och av SOMMARLOV – efter åtta månader med sommarväder. Glädjen är påtagligt närvarande hela tiden även om den kantas av trötthet emellanåt.
”Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har.” Det gör jag. Lever. Känner. Njuter. Livet är både skratt och tårar. Och mycket däremellan. Jag tror det är när jag accepterar det som jag kan känna att jag lever. All den tid jag har. Med alla de känslor jag har. Vi har inte velat gömma undan något utan skildrat stora delar av registret på bloggen. Att så många har följt oss och skickat varma hälsningar betyder så oerhört mycket. Tack! Livet fortsätter med både glädje och sorg. Just nu med glädjen som dominerar. Efter varsitt sista inlägg har vi inget fortsatt bloggande planerat. Nu får funderingarna om livet ta sig uttryck i de personliga samtalen. Eller så småningom kanske i någon bok.
.

Vi reser med tåg genom ett vackert sommarlandskap. Björkar, svenska jordgubbar och ett rasande snabbt SJ-Internet. I famnen en trött gosse som nu äntligen har kommit hem till Sverige. Flygresan var ett äventyr, om än lugnare än gårdagens huslämnarthriller. Vi kom till gaten efter TRE säkerhetskontroller och bara några få misstänksamma miner gällande det faktum att vi hade ett svart barn med svenskt pass. (“Varför har pojken ingen inresestämpel till Kenya?”). När Ambros såg flygplanet utanför fönstret påpekade han att det var ett jättefint flygplan. Nästan som kusin Elias när vi tog honom på biopremiär i just den här åldern. “Åh vad vackert, mycket finare än hemma!” löd kommentaren om Filmstaden. Kusin Elias befinner sig just nu på samma tåg som vi! Glädjen var stor när han kom med sin lillebror, mamma och mormor och överraskade oss på Arlanda för några timmar sedan. Det visste vi inte om, däremot visste vi att flera goda vänner skulle vara där. Så gott att se dem och att bli så varmt välkomnade (i alla bemärkelser – oj så hett i Sverige!).
Trots minimalt med sömn på flyget (varför sova när man kan se på film och njuta av flygresan) så var det en Ambros på topphumör som lekte på Arlanda med kompisen Olle (kärt återseende) och kusinerna Elias och Hannes. När jag ser dem tre tillsammans har jag svårt att förstå att de aldrig har träffats förut.

Hemma är vi Internetlösa ett tag, så det är svårt att säga när rapporten om hemkomsten till huset kommer. Här kommer i allafall ett varmt tack för det sköna välkomnande vi redan nu har fått. Ett stort tack också till vännerna i Kenya som räddade oss från en rejäl knipa igår.

Nej, inget farväl till köttet idag. Snarare välkommen till detsamma, karnekaribu kanske. Farväl har vi dock sagt till vänner både igår och idag. Och fler avsked blir det. Det är en märklig känsla att lämna en tid som aldrig kommer åter men som alltid kommer finnas kvar. Glädjen att snart få komma hem är enorm, ändå ett slags vemod. Mest rör sig vemodet runt separationen av vännerna Ambros och Primus. Ellentin var ungefär i den åldern när vi flyttade från Uppsala och hennes bästis Lisa. Då kändes det också vemodigt, men de är fortfarande så nära varandra. Skönt att veta det idag när två fina små pojkar har sagt hejdå till varandra. Och bytt ett oändligt antal pussar. Dessa har dock inte något med avskedet att göra. Det har varit pusskalas i flera månader nu, vilket kanske förklarar att båda familjernas förkylningar aldrig ger med sig.

Pusskalaset ovan ägde rum när Mattias, Ambros, Primus, Fredrik och jag åt lunch på Kenyas sannolikt mest omtalade restaurang Carnivore. Många hinner med ett besök där på sina tvåveckorsvistelser i Kenya. Vi kom dit efter nästan åtta månader och ångrar inte besöket. Möjligen kan magarna tycka annat efter denna proteinöverdos. Lunchen avslutades för 6 timmar sedan och jag är fortfarande proppmätt. Förrättssoppa och mängder av såser och andra tillbehör placerades på bordet. Sedan kom kypare efter kypare med olika köttsorter. Kyckling, fläsk, nötkött och kalkon. Strutsköttbullar och krokodilfilé. Krokodilen var riktigt god! Till och med halvvegetarianen Ambros åt en bit krokodil. Dränkt i ketchup.

Efter köttkalaset några avsked och sen hem till packbestyren igen. Till packbestyren hör en del kontroverser med ägaren av lägenheten vi bor i. Han säger nu att han vill att vi ska måla alla väggar och renovera golven innan vi får vår deposition tillbaka. Vad vi kom överens om förra veckan är förändrat idag och han hade lägligt “glömt” att han hade begärt att vi skulle betala två månadshyror i deposition istället för en. Han är skyldig oss 110.000 shilling men just nu är vi glada om vi får tillbaka hälften eftersom han hävdar att det ska göras en massa reparationer som för övrigt inte står i kontraktet.
Vi har inte haft tur i bostadsaffärer här i Kenya. Men enorm tur i kärlek.

En paus i röjningsbestyren för att skicka iväg ett glädjerop över fantastiska släktingar och vänner! Jag fick nyss veta av kära mor att igår var 10 fina personer i olika åldrar hemma i vårt hus och trädgård för att förbereda för vår hemkomst! Vilken gåva! Tacksamheten är enorm! Tänk att ni gör allt detta för oss! Mitt hjärta flödar över. Ett härligt gammalt uttryck som passar så bra nu. Glädjen är också stor över de fina hälsningarna från okända vänner som har följt oss på bloggen. Tack!

Bilden över Sundsvall och Selångersån är tagen en av de sista dagarna innan vi reste. Fint var det då, och fint är det nu – men en helt annan vy kan jag tro!

Vi avslutar och tar farväl på allehanda sätt. Dagen började med att jag satt med lilleman på balkongen och såg de sista träden och buskarna på andra sidan ån försvinna med hjälp av motorsåg och några mindre bränder.
Vi pratade – som så ofta – om resan till Sverige. När jag frågade vilka Ambros skulle träffa i Sverige svarade han:
– Farfar och Primus!
Tänk om både farfar och bästisen hade bott lite närmare Sundsvall…. Det är svårt att föreställa sig hur Sverige ser ut i Ambros tanke. Förmodligen aningen mindre än vad det i verkligheten är.
Lite senare imorse var jag och sa hej då till en av de holländska mammorna som är mamma till en yngre pojke som Ambros har stått nära på barnhemmet. Den familjen är också färdig i domstol och reser hem till Holland. Vi har inte träffats många gånger hon och jag, men de få mötena har varit så nära. En del personer kommer man inpå livet och fram till de djupa frågorna med direkt. Så är det med henne. Inga omvägar behövs via väder eller för den delen domstolsrykten. Idag talade vi om föräldraskap och om känslor. Bland annat om att bli sårad. Båda har blivit det. Hemma i det vanliga livet men också här. När jag sa att det är märkligt hur en incident som sårar kan överskugga hundratals glädjeämnen, så svarade hon lite oväntat, och med glimten i ögat:
– Var glad att du blir sårad. Det betyder att du är så öppen för andra människor att du kan leva dig in i en annan persons situation, men den öppenheten gör också att du tar till dig det som sker och kan bli sårad.
Det var ett samtal som gav kraft och jag hoppas innerligt att våra vägar kommer att korsas igen.

Hemma i lägenheten fick Ellentin håret flätat. Före- och efterbild finns här. Mattias och Ambros gick för att leka på Hamptons och Anna, Myra och Jeremiah kom hit och fikade och var flätningssällskap. Sedan fick Ellentin ännu en gång följa med till det fenomenala Nilsonska fritidshemmet. Jag stannade hemma och röjde i dotterns rum vilket resulterade i en sopsäck och två resväskor. Precis när jag skulle gå och hämta tösen började det ösregna och åska. Just igår skänkte jag bort mina regnkläder eftersom det ”inte skulle regna förrän i Sverige”. Ett citat som Anna påminde mig om och istället kom hon och Myra traskande i ösregnet med Ellentin. Fenomenalt fritidshem som sagt! Mattias och Ambros hade då nyss kommit hem efter lek och ett sista besök på etiopiska restaurangen Habesha. De var våta rakt igenom och Ambros slutade inte huttra förrän han hade värmts upp i badbaljan.
Regnet fortsatte och ån här nedanför liknar numera en älv. Tomtägarna på andra sidan verkar ha förlorat en del av sin egendom då vattnet har tagit med sig alltmer av jorden. Farväl som sagt!