Hej och karibuni

Sitter i fåtöljen och skriver medan pappan sjunger godnattpsalm för två trötta barn. Jag är också lite trött efter en lång och innehållsrik dag. Den började ovanligt tidigt, innan det ens hade blivit ljust. Tillsammans med de två andra familjerna som är i hemresefas besökte vi ambassaden och ordnade med de dokument som behövs för att ansöka om namn och personnummer till våra nyfådda barn. God hjälp av trevlig tjänstekvinna och senare god frukost på JAVA. Efter det traskade vår familj till Nilsons och tillbringade en mycket solig dag med bl a picknicklunch vid deras pool. Lite senare middag med flera andra familjer på kinarestaurang. En dag där alla måltider har avnjutits tillsammans med vänner. Det har slagit mig just idag att det har varit speciellt med denna vistelse just att vi har umgåtts så oerhört mycket med vänner. Något som jag kan sakna, men försöker få till, också i vardagen hemma när allt rullar på och det är svårt att få till möten med dem man gärna vill umgås med. Så i höst hoppas jag på många såna möten trots att tillvaron kommer se annorlunda ut än den har gjort här i Kenya.

Mikaela – bildjournalisten som hittade oss tack vare den här bloggen – har varit en av dem som vi har delat många måltider med under vår tid här. Nu finns en del av Mikaelas fina bilder på hennes hemsida. Fascinerande fenomen att bilderna är så bra att jag nästan glömmer bort att grubbla över om jag ser godkänd eller underlig ut. En bra fotograf helt enkelt! Och en fantastisk dokumentation över denna resa.

För en stund sedan somnade en liten kille med sina båda små händer om min hand. Kärlek. På bilden håller han sin storasyster i handen. Syskonkärlek.

Vissa uttryck är riktigt märkliga, som när någon beskriver adoptivföräldrar med att de inte kunnat få egna barn. Men det är just det som adoption betyder: “att uppta som sin egen”. Våra barn är båda två lika mycket våra egna (om man nu verkligen kan ha en annan person som sin egen) och det är stort att ha fått uppleva båda sätten att bli förälder. Och nu när det är så självklart att kärleken är densamma oavsett hur barnen har kommit till oss så kan jag förundras över att det tog så lång tid för oss att förstå att adoption var vår väg. Visst är jag glad att det tog så här lång tid, annars hade vi ju inte fått just Ambros – men jag skulle önska att adoption kom mycket tidigare på agendan för många som längtar efter barn. Risken är annars – med de köer som är idag – att det blir för sent för barn.

Idag har vår advokat fått det efterlängtade dokumentet som bevisar att Ambros är vår egen. Tillsammans med hans två nyadopterade kompisars föräldrar ska vi imorgon börja pappersarbetet för att få svenska pass till barnen. Kärleken helt och hållet densamma som sagt, men oj så mycket papper det ska till för att bli adoptivförälder. Nu ska en massa dokument skickas till MIA – Myndigheten för Internationella Adoptioner. De ska besluta att adoptionen är riktig, meddela detta till svenska ambassaden i Nairobi som ska ansöka hos Skatteverket om namn och personnummer till barnen. När det är klart kan barnens svenska pass göras. Vi vet inte exakt hur lång tid detta kommer att ta, men vi gissar att vi är hemma om några veckor. Exakt när vi kommer tror jag inte vi kommer att avslöja på bloggen. Vi längtar dock efter att få träffa släkt och vänner som vill möta oss på Arlanda eller på Sundsvalls tågstation, så mejla gärna om ni vill veta när vi kommer.

Jag stannar hemma och försöker bli frisk från en dunderförkylning medan mina tre kärlekar har begivit sig till stan med familjen Nilson – som i lördags så jättefint hade ordnat ett härligt kalas för alla adoptivfamiljerna. Nilsons har en mysig gård med både pool, grillar och gräsmatta. Vi har bara det sistnämnda, men det har varit skönt att ha den lilla plätten att vara på ibland. Och det lilla trädet att sitta under. Förra veckan sågades trädet ner. Och det var inte det enda trädet som sa tack och adjö. Just nu pågår en enorm skövling av den lilla skogen utanför vårt hus. Motorsågar och ljudet av fallande, gigantiska, eukalyptusträd gör inte direkt huvudvärken mildare.
Den här lilla skogen har varit otroligt mycket värd för oss. Det som ögonen vilar på påverkar trivseln, det är jag säker på – och borde med den devisen kanske vara fenomenal på att städa och inreda hemmet efter gällande mode. Det är jag inte. Man kan titta åt ett annat håll om det är för stökigt, skulle kunna vara en annan devis.

Men just nu har jag det oförskämt bra när det gäller städning. Jag ligger i soffan och är sjuk medan vår fantastiska städerska diskar och fixar. Det är ett bekymmer att hon kan riskera att bli arbetslös när vi och grannarna Lundkvists flyttar. Hon bor i de fattigaste delarna av Nairobi. De har sällan vatten och alla hyror har nyligen höjts med 50%. Till 5000 shilling vilket är ungefär en månadslön för många som har heltidsjobb som städare eller vakter. Vår Margaret tjänar mer hos oss, men nu flyttar ju vi. Hon är änka sedan flera år och har två döttrar i mellanstadieålder som bor med mormodern i en annan del av Kenya. För att kunna bo lite bättre än i Nairobislummen. Det är ett stort bekymmer att få ihop pengar till barnens skolavgifter. Margaret frågade mig om jag känner någon som skulle kunna sponsra hennes barn med skolavgifter. Jag kunde inte lova något, men det jag kan göra är att skriva om det här. Det kostar ca 30000 shilling (3000 kr) per år. Vår mejladress finns till höger om någon vill skriva till oss om detta.

Egentligen tror jag inte på att sådant här givande är någon hållbar långsiktig lösning. Ändå har vi tillsammans med min mamma under många år gjort exakt detsamma för vänner i Zimbabwe. För trots att sådana personliga gåvor kanske riskerar att få någon att bli en passiv mottagare istället för att arbeta – så är det svårt att inte låta bli att hjälpa när det gäller överlevnaden hos någon man har en relation till.
Hur Kenyas och Zimbabwes stora problem ska lösas på ett större plan är en mycket svårare fråga.

Utsikten som den såg ut tills i torsdags. Bilden tagen i december.
En bild tagen i fredags.

Och en färsk bild från vad som var en skog och som antagligen ska bli ännu ett flerfamiljshus med månadshyror som få har råd med.

Alldeles nyvaken låg en liten pojke nyss i min famn. Vi småpratade bland annat om lejon. Då kom en fråga som kommer flera gånger om dagen numera: “Finns i Fäje, mamma?” Nej – lejon och giraffer och JAVA finns inte i Sverige. Men på frågorna om pannkaka och blommor och älgar finns dit vi ska åka blir svaret ja. Det är fascinerande att vi kommer att få göra hemresan med ett barn som kan uttrycka sina funderingar på sitt nya språk.

Och det är en otrolig lättnad att också barnhemsbrodern kommer att få göra resan hem inom några veckor. Efter en svår hearing fick de sin adoption order igår, och återigen bekräftades att, hur enkelt fallet än kan tyckas, verkar det krävas mirakel för att få adoptionsbeslutet. En holländsk familj som var inne före familjen S fick nej för att de på mötet inte kunde bevisa att barnets gudmor är gift. Ny domstolstid om 1,5 till 2 månader! För svenska familjen J – som har varit i Kenya någon vecka längre än vi – blev det inte ens en möjlighet att få testa mirakeltätheten denna dag. Domaren strök helt sonika de sista fallen på listan, vilket familjen fick veta efter att ha väntat många nervösa timmar i domstolskorridoren. Det är svårt att jubla över egen lättnad när andra blir drabbade på det här orimliga sättet. Och om någon hade trott att vi efter att ha fått vår adoptionorder skulle älska adoptionsprocessen så kan jag avslöja att det är fel.

Men barnet som den här processen har givit oss älskar vi innerligt. Och det var stort att igår höra beslutet som slutgiltigt bekräftade att Ambros är vår son och lillebror.
Nu längtar vi efter att få visa honom allt som faktiskt finns i Sverige.
Inga lejon. Men katten Nelson.

Under hela adoptionsprocessen har vi varit så tacksamma över att ha fått just Caroline som Ambros företrädare inför domstolen. Hon är en professionell, humoristisk och mycket trivsam person. Dessutom är hon en av drivkrafterna till ett fantastiskt projekt i Ngong som vi har besökt idag.
Ngong ligger en bit utanför Nairobi och även här finns mycket fattiga slumområden. När människor inte har råd att betala någon för att passa deras barn förekommer det att en del föräldrar lämnar sina mycket små barn inlåsta i hemmet under tiden de arbetar. Det finns exempel på barn som har bränts till döds i olyckor då de varit ensamma hemma, eller barn som har blivit sexuellt utnyttjade av dem som skulle ha tagit hand om barnet.
Vissa saker är svåra att ta in. Och efter besöket på ett gigantiskt köpcenter igår – vilket Ellentin beskrivit på sin blogg – är det svårt att fatta att dessa verkligheter finns i samma del av världen.
Daycare-centret Jukumu Letu (vårt ansvar) som Caroline har varit med att starta bildades för att mycket fattiga människor ska kunna gå iväg och jobba utan att behöva lämna sina barn ensamma. Barnen får mat, lek och undervisning. För det betalar familjerna inte mer än från 5 shilling (50 öre) per dag och dessutom får föräldrarna själva arbeta som volontärer en dag i månaden. Inga större donatorer stöder detta projekt utan allt bygger på mindre gåvor från privatpersoner, samt det som man tjänar genom att sälja allt från stenfigurer till kycklingar. Förutom att vi visades runt fick vi lunch och Ambros förvånade oss genom att med stor aptit äta ugali – den kenyanska basfödan som han tidigare inte har velat äta när vi har varit med.

Efter besöket hos Carol tog vi en buss till Karen där vi besökte ett ställe som Ellentin har hälsat på med skolan. Av gamla flip-flopsandaler och annat återvunnet material skapar man de mest fantastiska konstverk och bruksföremål.

Väl hemkomna fick vi se på domstolslistan för imorgon att inga adoptionsärenden är strukna. Det gjorde oss mycket, mycket glada och jag har börjat hoppas på att få plocka björnbär i Skåne i höst. Även vårt ärende finns med på domstolslistan för imorgon. Då är det själva beslutet som ska fattas. Det kommer att resultera i det dokument som ska leda till att Ambros får ett svenskt pass. Vi hade hoppats att det skulle göras med en rekordsnabb handläggning till skillnad från i princip allt annat i adoptionssvängen, men jag är inte så säker på det längre. Det ekar tomt i tålamodsreserven nu….