Hej och karibuni

När Ambros sa MAMMA till mig den första dagen efter domstolshearingen klack det till i mig varje gång. Nu är jag det på riktigt! Det är detta vi har väntat på. Och nu är vi redo att komma hem.
Visst finns det förmodligen saker vi kommer att sakna med Kenya, men det kommer inte att bli någon svår saknad. Vi har trivts här – förutom på slutet när oron för att processen skulle fortsätta till i höst tog bort mycket av glädjen över nuet. Men vi trivs ännu mer med vårt liv hemma och nu vill vi tillbaka till det, med den fantastiska bit som vi saknade i familjepusslet förut.

När vi kommer hem är bloggartillvaron över, möjligen är det skrivandet något som jag kommer att sakna ibland. Men den här bloggen har varit våra resebrev, och när vi har landat hemma på Hemmanet blir det ett avslut. Vi hade nog aldrig kunna föreställa oss att så många skulle följa vår resa på det här sättet.
Värmen och omtanken som har visats oss genom bloggkommentarer och mejl har varit ovärderlig och kommer bära oss länge. Samtidigt har vi på några enstaka sätt fått erfara att öppenhet med känslor och åsikter också kan leda till reaktioner som gör ont. Väldigt enstaka, men ändå sånt som sitter kvar. Naturligtvis är det en risk man tar när man är så här offentlig.
Men när vi började vår resa anade vi inte hur offentliga vi skulle bli, t ex att över 360 personer skulle besöka bloggen på en och samma dag. När vi kommer hem kommer vi – trots att vi slutar blogga – också vara offentliga på så vis att vi kommer synas mer tydligt som den familj vi nu är.

Jag vill tro att vår öppenhet på blogg och i lokaltidning har lett till större förståelse för adopterades behov och till att Ambros lättare ska välkomnas i sitt nya sammanhang. Det sammanhang som är vår verkliga vardag. Lite svalare, lite stressigare. Men vår!
Så vad längtar jag då efter?
Släktingar och vänner och gamla kissekatten. Kyrkan. Skogen och långpromenaderna. Kallt vatten direkt (i glaset) från kranen. Svensk TV. Kvittente, gutete och svensk honung. Filmjölk. P1. Vår sköna säng. Jobb (så småningom). Papperstidning vid frukostbordet. Egen gård. Sänglampa. Havsutsikten från köksfönstret.
Och mest av allt: att få se vår nya familjemedlem i detta som är vårt hemma. Ekhemmanet!

Ja – nu är han äntligen vår!
Tack alla ni som har hoppats och bett och önskat oss detta!
Tack för alla de hälsningar som verkligen har stärkt oss i en pressad situation. Det är många tårar som jag har torkat ur ögonvrån efter att ha läst det ni skrivit. TACK!

Mot alla odds kom vi alltså med på domstolslistan för idag och råkade på en domare som var på ett så bra humör att några saknade dokument inte gjorde något. Storasyster hade berättat för lillebror att han skulle vara tyst inne hos domaren så att vi skulle få åka till Sverige snart. Och gossebarnet som vanligen rätt ofta har myror i brallan (och rätt ofta väljer att inte lyssna på storasyster eller föräldrars förmaningar) satt och lekte stilla med ett armband, viskade bara tyst, tyst och pussades högljutt ibland.
Om en vecka tas det slutgiltiga beslutet och några dagar senare får vi det skriftliga beviset på att Ambros nu heter Ekhem. Själv tycker han att han har hetat det länge, och tillrättavisade Ellentin imorse när hon räknade upp alla hans förnamn. Ambros Teodor Mattias Hazina. “Ambos hete´ Ekhem!” Och så blev det! Det är overkligt att kenyavistelsen med både glädje och vånda är över och att vi kommer få resa hem inom några veckor.

Även idag – under den långa väntan i domstolskorridoren – fick vi bekräftelse på att det på många håll pågår diskussioner och aktioner för att förbättra domstolsprocessen när det gäller adoption. Det finns från flera håll förslag om att adoptioner ska hanteras av en helt egen enhet där förståelsen för behovet av snabba handläggningar är större. Andra exempel vi fick höra idag är att kenyanska adoptivföräldrar har gått samman i en organisation som nästa vecka uppvaktar beslutande organ i frågan, att representanter från alla europeiska länder har träffats denna vecka för att diskutera vad som kan göras. Även de svenska och kenyanska adoptionsorganisationerna försöker hitta vägar till påverkan.
Vi mötte idag en familj som var på sin första hearing – sex månader efter att de kommit till Kenya. Också de resonerade just som vi och som de kenyanska adoptivföräldrarna i sin skrivelse: osäkerheten och de långdragna processerna drabbar alla de barn som på grund av detta inte kommer att få föräldrar.

Så låt oss hoppas att det här inte bara är en positiv dag för oss som (rent objektivt såklart ) har fått världens finaste pojke, utan att allt det viktiga arbete som just nu pågår kommer leda till att många fler barn kommer att få växa upp i en familj.
För oss är det inte bara en positiv dag – en så fantastisk dag att det finns nog inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur tacksamma vi är över att nu ha blivit just den familj vi skulle vara.

Igår såg några pappor en väldigt pappig bio. Jag slapp den och fick istället leka med två bästisar som vi ofta kallar bröderna brothers. De har växt upp som bröder på samma lilla, fina barnhem med sängarna intill varandra. När Primus satte sig bredvid Ambros i soffan efter utomhusbuset (och före inomhusbuset) igår sa han: “Älka dej, Pimus!”
Vi fortsätter att förundras över att de har fått följa varandra den första tiden i livet och kommer att kunna fortsätta att träffas. Dock kanske inte så ofta som de själva tror. När Ambros pratar om Sverige och vad han ska göra där så inkluderas ofta brodern. Dessvärre är det många mil emellan gossarnas blivande hemorter, men föräldrarna kanske får ingå en pakt och överenskommelse om hur ofta vi ska kuska norrut respektive söderut för att leka. Det kanske vi kan diskutera när de två ska få leka strax igen. Denna gång på gården på Svenska skolan som är en rolig – om än totalt icke-EU-anpassad – lekplats. Men så är ju Kenya inte med i EU.
Ellentin går idag sista dagen före skolavslutningen. Hon ska ha märkestagning på simningen och spela upp en musikal som vi föräldrar tyvärr inte får se. Lekplatsen till trots så är vi mycket tacksamma över att Ellentin har haft Svenska skolan under den här tiden. Det har givit henne egen tid, egna upplevelser och nya kompisar. Och massor av ny kunskap. Men nu längtar hon efter att komma tillbaka till klasskompisar därhemma på Svartviks skola – som imorgon sjunger in sommarlovet.

…då både jag och maken insjuknade igår eftermiddag i feber, ont på olika ställen och så ytterligare ett ej så läsarvänligt symptom. Ihållande för min del. Undrar om restaurangen hade lagt lite salmonella i maten i lördags. Oavsett hur det gick till så blev effekten att jag gick in i min egen lilla värld vilket kanske var det bästa just nu. Om man nu nödvändigtvis måste vara tacksam också för skit.

Apropå Pelle Svanslös så har vi bott många år i Uppsala och har många goda vänner där – och i Stockholm. Där finns vi just nu med på “vår” bildjournalist Mikaela Lindholms bilder i utställningen “What is Swedish?” Jag påminner om detta då utställningen bara pågår tills på söndag – så skynda på till Stora Nygatan 21 om ni vill se vår verklighet här skildrad i Mikaelas mycket fina bilder och texter. Tycker för övrigt det är trist att de inte valde en annan bild som startbild på hemsidan. Kan avslöja att det inte är nån i vår familj, eller inte ens nån av de svenska kenyavännerna på den bilden. Men om adoptionen drar ut ännu mer på tiden kanske nån måste börja extraknäcka med något dylikt. Förlåt en usel humor. Också den verkar ha fått sig en släng av sjukan.

Tack återigen för fantastisk generositet från kända och okända vänner och för alla fina kommentarer, SMS och mejl som verkligen bär just nu.

En grå och kall dag inleder en dito vecka. Fram till torsdag kväll kommer oron finnas över att det stämmer att vi inte är med på domstolslistan på fredag. Och om vi inte är det, eller om vi får en domare som hellre vill utöva makt än att ge barn föräldrar så kan det innebära att vi är kvar här i oktober. Oerhört tungt.

Jag förstår att vår öppenhet kring både känslor och adoptionsprocess, liksom det faktum att vi inte längre rekommenderar Kenya, kan provocera en del läsare. Som om det skulle betyda att vi ångrar denna resa och därmed vårt barn. Såklart inte. Tacksamheten över honom är oskadd och kommer att följa oss hela livet – precis som tacksamheten över hans syster som genom ett annat under kom till oss.
Om vi skulle ha fött ett mycket sjukt barn skulle vi gråta och förtvivla över sjukdomen. Jag har svårt att tro att någon då skulle likställa det med att vi önskar bort vårt barn. Nu består sjukdomen av ett mycket oförutsägbart rättssystem som denna vecka kommer styra över om situationen förvärras eller botas.

Förmodligen är jag just nu alldeles för känslig och tolkar in för mycket i det som människor uttrycker. Men det är en känslig situation och så påfrestande att jag inte kan önska någon annan detta. Kanske är det bästa att stänga in sig i sin egen lilla värld tills allt är över. Det gör jag nu genom att sätta igång MP3:n och försöka jobba lite. Vilket inte heller är lätt när man har varit fysiskt frånvarande i över sju månader. Musiken för dagen blir Eva Svedberg Engström och jag märker att hennes sånger passar väldigt bra just nu. Tack till vännen Ulrika som gav mig denna musik – och som liksom många andra är ett fantastiskt stöd för oss just nu. TACK!
En bild från förra veckan. Glad feberpojke med en svalkande handduk som enda plagg.