Hej och karibuni

Sveriges nationaldag firade vi (av någon anledning) hos ambassadören igår – men idag tänker vi på vad vi firade för precis ett år sedan. Då var vi några få invigda i planerna för våra fina vänners överraskning när en härlig 40-årsfest förvandlades till en fantastisk vigsel vid havet och en varm och glad bröllopsfest. Dessa vänner har vi bara känt några år och nu hör de till de stora tacksägelseämnena i livet. Det var fantastiskt att få vara med när de bekräftade sin kärlek till varandra efter många år tillsammans.
Vi har så mycket att vara tacksamma för. Inte minst kärleken. I alla dess former, också i form av vänskap och familjeband.
Trots oron som hänger som tunga åskmoln över huvudet (särskilt efter att ha hört om många holländares katastrofdag i rätten igår) så ska jag idag försöka ägna mig mindre åt att räkna molnen och mer åt att räkna mina välsignelser som de säger i Amerikat. Count my blessings.

Vi får idag välkomna alldeles nyanlända M och D som kommer till Kenya för att möta sitt efterlängtade barn – och ikväll ska vi umgås med näst mest nyanlända familjen Nilson. Nån gång i framtiden kommer våra barn kunna träffas i skogen som ligger mitt emellan Myras och Jeremiahs mormor och morfar och Ellentin och Ambros farmor och farfar. Härligt att tänka på!

Vår egen bröllopsdag kommer vi att fira i Kenya, eller i olika länder, beroende på hur den närmaste framtiden ser ut. Kanske vi kan leta oss till den amerikanska ambassadörens residens den dagen istället eftersom de sannolikt har ett stort partaj. Kanske det inte bjuds på snittar med lax och tandpetare med sill och färskpotatis. Var vi befinner oss när vi har nått tacksägelsedagen vet jag inte, så det är väl lika bra att försöka börja det firandet redan idag.

När livet krånglar sviker sömnen. Både mig och dottern tyvärr. Det är enormt svårt att – som jag önskar – överösa barnen med trygghet och förtröstan när man saknar det själv. Trots att de svartaste tankarna inte yppas när barnen är vakna så känns de i luften. Naturligtvis. Förmodligen är jag en usel kristen eftersom också tilliten till Gud sviker när livet krånglar. Och det har krånglat för mycket under många år. Enormt mycket lycka och tacksamhet – men också sorger som har slitit hårt. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att också den här resan skulle slita så och ge orsak till att sömnen sviker.

Igår var jag under några timmar så glad över att två av vännernas tider märkligt nog INTE blivit strukna idag. Härligt för dem såklart och – tänkte jag först – positivt även för oss. När det var meningen att sömnen skulle komma, kom istället andra tankar. Vår advokat har fått med oss på listan för nästa fredag som något slags prioriterat ärende. Det går inte att glädja sig åt det eftersom hon i princip är säker på att vi kommer att strykas från listan. Det görs först dagen före. Raffinerad tortyrmetod kan jag hålla med vännen F om. Väcka ett ytterst litet hopp och sedan strax innan det är dags, dra undan mattan under fötterna på oss. Jag trodde naivt att advokatens skrivelse, med min fars död som huvudargumentet, skulle väcka nån slags medkänsla hos rätten. Men efter att ha hört vad chefsdomaren sagt om vårt ärende förstår jag att medkänsla inte existerar där, och efter att ha insett att inte alla svenskar utan just vårt ärende strukits tror jag nu det motsatta. Att vi kommer straffas för att vår advokat försökt hävda orimligheten i att vårt datum flyttats två månader framåt. Det verkar just nu ganska sannolikt. Och därmed också sannolikt att vårt ärende blir det som drar ut längst på tiden.

Många hoppas och ber för vår skull. Det är skönt att veta, för själv har jag inga böner. Om inte tårar räknas.
Självömkan räknas nog inte.

Hit längtar jag. Till paradiset i Lubban. Vår pojke har aldrig varit på de platser som är viktiga för oss – och inte heller där, men sa för några dagar sedan: “Aboss tycke om den där Jubban”.

Känsliga ögon med siktet inställt på kenyaadoption bör kanske inte läsa detta…..

…för idag har det varit en tung dag. Kanske till viss del beroende på för lite sömn för min del. Längtan efter att få komma hem som hel familj är så stor just nu att det är oerhört svårt att glädjas åt det sköna liv vi faktiskt har här. Skönt men fel. Signaler om att det finns risk för att domstolstiderna blir ännu färre framöver gjorde inte saken bättre.
Vissa skulle kanske kalla detta lyxproblem. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Vi svälter inte. Vi har tak över huvudet och får vara tillsammans som familj. Men det är inte här vi vill vara just nu. Jag tror det är ofriheten som är svår att hantera. Att vi verkligen inte FÅR lämna Kenya med Ambros eftersom han i juridisk mening inte är vårt barn. Det gör ont. Vi kommer aldrig nånsin ångra denna resa, men risken att det drar ut på tiden många månader till är väldigt svår att hantera just nu. Just nu känns det som att det skulle kunna hända att någon (t ex undertecknad) någon gång skulle kunna få spunk och helt enkelt kidnappa hem sitt barn.

Okej – vi ÄR pilotfamilj och har skrivit på att vi minsann ska finna oss i det mesta. Men detta är inte OK. Att resa iväg i tron att det ska ta 4-6 månader och sedan hamna i ett läge när det mer lutar åt 10-12 känns inte OK. Det sliter på oss. Inte bara på ekonomin, utan på oss. Det hindrar våra barn, både syskonen och de nyfådda, att vara HEMMA med dem som vill vara dem nära. Det sliter att – som jag – förlora en förälder men inte kunna välja att resa hem med sin familj. Kenyas rättsväsende är på intet sätt redo för internationella adoptioner trots att det har pågått i flera år redan. De nationella adoptionsprocesserna pågår i åratal (då familjerna inte får lämna Kenya med barnet!) och fasan är att även de internationella processerna blir så långdragna. I alla andra led jobbar man professionellt och med barnens bästa i fokus, men domstolen verkar ha missat vad allt detta handlar om. Så just i detta nu kan jag inte rekommendera någon att adoptera från Kenya om man inte redan från början ställer in sig på att vara borta ett år. Och hur många kan det?
Jag är arg. Jag är ledsen. Jag vill åka hem med min familj!

Det har varit så svårt för mig att skapa en bild av vår pojkes första mamma. Henne som vi inte vet någonting om. Ändå vill jag ha en bild, något att förmedla till det barn hon inte hade möjlighet att ta hand om. Det har verkligen varit ett bekymmer att jag inte har lyckats se henne framför mig, känna med henne. Tills häromdagen, när jag började skriva. Jag tog det lilla vi vet om hur Ambros blev funnen, och började en berättelse. Så blev hon verklig. Mamman. Hennes historia började växa fram genom texten, och hennes smärta tog plats i mig. Bilden är skapad och inte sann, men hjälper mig oerhört. Hjälper mig att idag kunna känna med den andra mamman. Den första mamman.

Den längre texten ligger och mognar och väntar på att få växa. Och nu när bilden har kommit poppar det också upp små rader, och ord som jag inte har hittat förut. Hur jag än har letat. När jag för några timmar sedan satt i solskenet på balkongen med skrivboken och letade mig fram till en dikt, kom tre personer smygande med en morsdagsfrukost. Min första Mors Dag som tvåbarnsmamma.
Tacksamheten är stor.

Hon som sörjde. Hon som bar
kunde inte komma nära
Kunde inte finnas kvar
ville se nån annan bära
Kunde ge ett liv en chans
den hon inte såg sig ha
Drömde att nån annanstans
skulle detta barn må bra

Tänk att jag fick plats i drömmen
blev den som får kallas mor
av ett litet barn i sömnen
får se växa och bli stor
stor i trygghet, kärlek samma
som om jag var den som bar
Jag som alltid är din mamma
Jag som alltid stannar kvar

Tyckte någon att inlägget igår väckte tankar om hur bra allt fungerar i Sverige?
Då måste detta åtgärdas med följande beskrivning av ett scenario rörande en svensk myndighet. Based on a true story!

1. Korrekt ansökan om HALV föräldrapenning skickas in till Försäkringskassan av person X, här kallad “föräldern”.
Detta görs givetvis via klassisk blankett eftersom denna myndighets elektroniska system inte kan hantera att adoptivföräldrar vistas utomlands innan adoptionen är beslutad i domstol.
2. Försäkringskassan betalar ut halv föräldrapenning ibland och – på eget bevåg HEL ibland
3. Föräldern i fråga upptäcker inte FK:s misstag
4. Försäkringskassan upptäcker att de har betalat ut för mycket
5. Ovan nämnda myndighet skickar en faktura till föräldern på 13.947 SEK att betalas inom en månad
6. Föräldern befinner sig utomlands och får inte del av brevet förrän ett par veckor före förfallodag
7. Föräldern kontaktar omedelbart två handläggare på FK via mejl – eftersom telefon är svårt pga utlandsvistelsen
8. FK svarar inte på mejl
9. Föräldern upprepar sina mejl
10. Den som undertecknade återbetalningskravet svarar att det går att begära anstånd med betalningen och hänvisar till den mejladress som ska användas
11. Föräldern mejlar enligt instruktion och begär snabbt svar eftersom förfallodagen närmar sig
12. FK svarar inte på mejl
13. Föräldern mejlar återigen på förfallodagen
14. FK svarar inte på mejl
15. Föräldern vill inte få betalningsanmärkning, rotar fram pengar och betalar motvilligt in 13.947 kronor
16. FK svarar inte på mejl
17. Åtta dagar efter förfallodag skickar Försäkringskassan ut ett pappersBREV till förälderns adress i Sverige (notera att föräldern i alla mejl har berättat att h*n vistas utomlands). Brevet lyder: