Hej och karibuni

Rubriken handlar inte om hur länge vi tror att vi kommer att stanna i Kenya – utan om vårt hus som i vår frånvaro fyller ett sekel.
Av olika anledningar är det en något medtagen 100-åring och vi har en del hjältar därhemma som hjälper oss så att det ska vara ett gott hem att komma hem till. När vi nu kommer. Det är främst vännerna S, min syster (som har tagit denna färska bild – gissa om vi längtar) och min mamma.
Jag har förstått på några mejl att det finns de som tycker att min make inte gav riktigt det kontonummer som efterfrågats – till er kan jag avslöja att vi inte kommer lägga ut vårt eget kontonummer här. Vi är dock enormt tacksamma för alla fina tankar om att hjälpa oss på olika sätt. Gör som sagt gärna det genom att stödja EFS. Om ni inte kan hålla er från att göra något för oss personligen så skulle det kunna vara att lätta bördan för våra husfixare som lägger ut både tid och pengar och handkraft medan vi är här och inte alls kan bidra.
Det här är en alldeles nyskapad adress som går att använda både till sånt eller andra hälsningar. Ända sen jag var liten har mina vänner väldigt ofta blivit även mina föräldrars vänner. Det är nåt att vara tacksam över, när nätverken bildar nät med varandra.

En bild från dagen i november då vi blev fyra i familjen. Tiden går och står alldeles stilla på samma gång. På just det här sättet kan vi mysa också idag. Tacksamheten är stor över att vår pojke så självklart var vår son och lillebror så fort vi möttes. Ändå är han inte det än, och jag är trött på att ha tålamod! Tålamod och pengar skulle det vara bra att ha obegränsat av på en sån här resa. En resa som började när vi för närmare åtta år sedan började längta efter ett syskon till Ellentin. En slingrig resa som passerade ett för stort antal IVF-behandlingar som kostade både kraft och kosing. Ändå kan jag inte ångra nåt. För om vi inte hade gått just den här krångliga vägen så skulle vi inte ha hamnat här.
Det var hit vi skulle.

Men nu är vi färdiga här!
Vi har växt nära som familj, vi har lärt känna ovärderliga delar av vår pojkes första land, vi har fått vänner för livet och fått förmånen att längta. Vi har gått igenom utedning efter utredning och har fått se fina rapporter som säger tummen upp till oss som föräldrar. Och så hänger allt på en sketen domstolstid! Det här med adoption är en korruptionsfri verksamhet – tyvärr verkar det vara synonymt med superineffektiv verksamhet. Och ju långsammare det blir desto färre kommer kunna tänka sig att adoptera från Kenya och desto fler barn förblir föräldrarlösa. Och får aldrig kalla nån för mamma.

Jag har lust att gråta men nöjer mig med att titta på regnet som vräker ner utanför caféet där jag sitter. Ännu en dyr kopp kaffe. Det är väl sånt vi borde snåla in på om vi ska sitta fast här i flera månader till. Men det har vi inte lust med, så istället har vi börjat spåna på andra möjliga inkomstkällor. Försöka tjäna reklampengar på bloggen? Eller ta betalt av bloggläsare; kan det vara nåt? Om alla 248 som var inne igår betalar en femma var om dagen. En rätt rejäl månadslön. Men å andra sidan skulle ju antalet läsare då minska till en handfull så vi får nog hitta på nåt annat. Sälja jultidningar? Det är väl dags för det snart – och här är man garanterat ensam om man springer runt och säljer för Jultidningsförlaget/Semic. Varför jag skulle välja just det förlaget ser ni på länken. Tyvärr dåligt med royalty, så sälja tidningar är nog ändå mer lukrativt.
Tycker ni att jag har svamlat färdigt för idag? Det tycker jag!

Nej, inga hurrarop idag heller. Tack igen för alla som hoppas åt oss, och för alla peppande kommentarer. Håller med om att det här är en nagelbitare. Lite väl spännande faktiskt….
Carol, Ambros guardian ad litem, hämtade oss (utom Ellentin som slapp vara med idag) vid 11 och vi åkte till domstolen i hopp om att få träffa domaren. Det gick någon timme och endast knappt hälften av fallen på listan var avklarade före lunchpausen. Vi hade en trevlig lunch med advokat Leah, guardian Carol och en Ambros på toppenhumör. Sen tillbaka till korridoren utanför familjerättens “chambers”. Det börjar kännas som en tröttsam korridor på en förlossningsavdelning, men gossen gillar att vara i dumstolen som tur är.

Advokat Leah sa att Carol kunde åka hem efter lunch eftersom chanserna att få en adoption order idag försvunnit helt. Men hon tyckte det var bra om vi stannade eftersom det skulle kunna ha en gynnsam effekt på domarens humör (“You are such a beautiful family” ). Hon var tämligen säker på att bara vi fick träffa domaren så skulle vi garanterat få en ny tid. Kanske redan nu på fredag.
Så enkelt var det dock inte. Vi fick komma in till sist, men domaren förstod inte vad vi gjorde där. Han kunde inte alls ge oss nån ny tid. Det kan bara chefsdomaren. Nya rutiner? Dagsformen?
Oavsett orsak till denna vägran så gick vi tomhänta ut. Alla utom Leah som fick nåt slags dokument som ska ge henne rätt att träffa chefsdomaren imorgon. Och hon kan mycket väl säga att vi får vara nöjda med vår tid den 24 juli. Om vi stryks från den blir nästa tid efter domstolens långa augustistängning. Det går att föreställa sig varför en del adoptivföräldrar har fått opassande utbrott när de varit i domstol.

Svenska skolan skickade nyss ett mejl om nästa termins skolavgifter. Kanske dags att söka plats till flickebarnet för ett par terminer till. Men just ja, Sundsvalls kommun vill ju inte betala en krona för att hon ska bli utbildad, så vi skippar väl det.
Bitter? Nej, inte än – men aningen cynisk kanske. Och besviken att inte ens en vindpust av alla bönerna och goda tankarna kunde blåsa förbi Nairobi High Court idag.
Familjen Andersson bjuder snart på tröstepasta. Skönt med vänner.
Både här hemma och där hemma.

…hur det känns att Ambros helt och fullt är vårt barn, om hur vi har börjat packa och planera för vår hemresa, eller åtminstone om att jag är övertygad om att det kommer inträffa ett mirakel som får hem oss före midsommar.
Det kan jag inte.

Istället får det handla om VATTEN. Igår berättade Sam – som bor i en liten enrumslägenhet med sin familj – om att de ända sedan “post-election-violence” (för snart 1,5 år sedan) har haft problem med vatten där de bor. Och de senaste veckorna har de inte haft något vatten alls. Det innebär att de inomhustoaletter som trots allt finns i detta mycket enkla hus inte går att använda. Alla i huset får då använda latriner utomhus och standarden på dem är under all kritik. Plötsligt kom jag att tänka på en serie romaner om romartiden där just såna hus beskrevs. Har tiden alls gått när det finns människor som lever på samma sätt idag?

Vi har dock betydligt mer vatten än vi önskar. I fredagsmorse upptäckte jag att Ambros kläder, som jag så slarvigt hade lagt i en hög på golvet, var helblöta. På väggen syntes vatten och Mattias berättade för vakterna att det läckte in från taket. Föredömligt snabbt kom en reparatör och konstaterade att det var fel på en packning (eller nåt…) på en av de stora vattentankarna som finns ovanför vårt sovrum. Reservdelar införskaffades och arbetet utfördes förvånande snabbt. Men bra? Nej! När vi kom hem igår såg vi att vattnet nu rann nerför väggen istället för att droppa försynt som före lagningen. Imorse var en dryg kvadratmeter av sovrumsgolvet täckt med vatten trots badhanddukarna som låg där. Den högra bilden ovan är tagen ca en minut efter att jag senast hade torkat bort vattnet.
Det går nu att ana hur det kommer sig att golvet såg ut som det gjorde i den här lägenheten när vi flyttade in.

Förra veckan klippte de gräset på svenska skolan med gräsklippare (och inte med en lång kniv som på de flesta ställen). Då berättade jag för Ambros att pappa tycker om att klippa gräset hemma. Liksom storasyster har gossen fenomenalt minne, så både igår och idag har han pratat om att pappa tycker om att klippa gräset hemma i Sverige. På detta finurliga sätt illustrerade han det:

Om någon läser detta idag söndag före klockan 10 (svensk tid) så kan jag rekommendera TV-gudstjänsten idag där världens bästa sångerska medverkar!
I en av texterna för idag står det Be, och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.
Det är bara en liten detalj som saknas nu för att glädjen ska bli fullkomlig.
Jag längtar efter den så att det värker i magen….

– Bojken e jessen [Pojken är ledsen], brukar Ambros säga ibland och ta på sig sitt ledsnaste ansiktsuttryck för en sekund.
Mamman känner sig rätt ledsen för tillfället, och tillåter mig att vara det lite längre än en sekund – trots att det känns som en lyxsorg på ett vis.
Vi far inte illa här, och det enda vi förlorar om vi får stanna kvar här längre är en del pengar och en del tid med dem vi längtar efter därhemma. Vilket kan kännas nog så stort emellanåt.

Vi tröstade oss med en familjemiddag på medelhavsrestaurangen idag. Då ringde Leah och berättade att hon själv får åka till high court på måndag och försöka få en tid med en domare. Tyvärr blir det sannolikt inte med “vår” domare, men i bästa fall kan hon få presentera vårt fall för någon. Vår domare har nyss drabbats av personlig sorg – och jag hade hoppats att just han skulle läsa Leahs dokument där hon anger sorgen som drabbat vår familj som en av de viktigaste anledningarna att snabba på vårt ärende. Så långt räckte inte tummarna och bönerna idag alltså och mamman e jessen….
Men oerhört glad över allt stödet vi får. TACK!

När jag igår hade försökt berätta på Ambros språk att vi inte skulle upp i domstol idag, sammanfattade han det med att säga:
– Dumstojen e tött [Domstolen är trött]
Och trötta är väl just vad vi också blir. Trötta men tacksamma.