Hej och karibuni

Om man vistas utanför EU/EES-området i mer än sex månader så har man inte rätt till barnbidrag. Det känns dumt tycker vi. Cecilia tog bladet från munnen och skrev till socialministern i frågan.
Göran blev jätteglad för brevet men har ingen lösning på problemet.
Fast det är ju roligt att göra en minister glad emellanåt. Men jag kommer inte rösta på honom ändå…

———————–

Bästa Cecilia!

Tack för Ditt e-postmeddelande till mig om barnbidraget för blivande adoptivföräldrar som behöver vistas längre än 6 månader utanför EU/EES-området. Jag uppskattar att Du har tagit Dig tid att skriva till mig för att berätta om hur reglerna fungerar för er i den här situationen.

I takt med att intresset för att adoptera barn genom internationella adoptioner har ökat i världen, så har antalet barn som adopteras till Sverige minskat. Det finns idag uppskattningsvis ca tre gånger fler sökande i världen som vill adoptera än det finns barn tillgängliga för adoption. Detta för samtidigt med sig att det ofta ställs höga krav från de länder som barnen kommer ifrån, vilket leder till nya utmaningar för dem som vill adoptera.

Det problem som Du tar upp är en konsekvens av denna utveckling. Jag har stor förståelse för att Du skulle vilja se att regeringen lade fram en proposition till riksdagen för att förändra detta och införa ett nytt undantag i reglerna kring barnbidrag. Eftersom den här problematiken inte tidigare har diskuterats inom regeringen så kan jag dessvärre inte lova någon sådan proposition, utan det stöd som idag finns i detta läge är adoptionsbidraget på 40 000 kronor. Jag vill dock ännu en gång tacka för att Du har valt att skriva till regeringen för att berätta om den här situationen. Jag har låtit mina medarbetare ta del av Ditt brev så att vi från Socialdepartementets sida framöver kan följa utvecklingen inom detta område.

Tack ännu en gång för Ditt brev!

Stockholm i oktober 2008

Med varma hälsningar

Göran Hägglund

Det skulle ha kommit några för att titta på huset i förmiddags så vi startade tidigt för att städa. Jag hann åka två gånger till återvinningscentralen för att bli av med en massa skrot. Strax före elva ringde de och sa att de inte kunde komma, men eftersom vi hade ångan uppe så fortsatte vi röja i hemmet. Skönt att få en del saker i ordning.
Det känns som om huset kommer att bli uthyrt, vi har ingen direkt oro för det.
Vi ägnade ganska stor del av kvällen åt att titta på film från när Ellentin var i tvåårsåldern. Vi hade en härlig tvååring då! Och – som det verkar – nu också!
Har fått klart för oss att Ambros bor i Nyeri, som ligger cirka 10 mil från Nairobi, så vi behöver ha nåt tillfälligt boende där. Mycket som behöver lösas…

Åh, vår fina lille pojke! Det är svårt att sova när man bara vill titta på kortet!
Tänk att kroppen kan vara så full av längtan efter någon vi ännu inte känner! Men när vi ser honom och läser om hans härliga personlighet så känns det helt klart att det är detta barn vi har väntat på!

Inte en enda dag av väntan skulle jag ha velat varit utan – för då hade det ju inte blivit en Ambros i vår familj! Samma tanke fanns när Ellentin kom – att vägen till glädjen var värd vartenda krångligt och smärtsamt steg!
Och krångel och smärtor kan leda till oväntade saker. Som en bok.

Vi bestämde igår att vi skulle äta på Dolcetto idag. Helmysigt italienskt café som rekommenderas varmt! I somras sa vi att vi skulle fira barnbesked på caféet och det var ju nästan så!
Susanne och Kicki fick se kort och var nästan lika förtjusta som vi!
Ellentin råkade se Martin genom fönstret. Han var på väg till antikvariatet. Jag gick över och bad honom komma och titta på fotot av Ambros. Roligt att få dela detta med vänner!
Ambros känns som ett bra namn! Och vilken kille!

Vi har fått ett kort! Världens sötaste! Lägger inte ut det än, vi måste gotta oss lite först!
Vi lägger inte ut det alls förresten… Vi vill träffa honom först. Men kom gärna hit och titta! Eller så kanske vi mejlar.