Hej och karibuni

Ytterligare en dag med packande. Jag hade en överenskommelse med vår hyresvärd att vi skulle få tillbaka depositionen på hans mottagning på Nairobi Hospital idag kl 13.
Hade kommit överens med Susan på Little Angels att hon skulle vara med eftersom LAN ska hyra lägenheten efter oss och att hon skulle höra hans idéer om ommålning och slipning.

Åkte dit med vår taxivän Sam och smsade Susan om var mottagningen låg. Susan hade glömt träffen men ringde hyresvärden. Jag satte mig att vänta i hans väntrum och fick beskedet av receptionisten att jag skulle få komma in när doktorn var klar med patienterna. Patienterna fortsatte komma och så småningom kom också Susan med sin femårige son.

När jag väntat i två timmar och en kvart fick vi komma in. Då hade doktorn ändrat sig och var inte alls intresserad av att betala tillbaka halva depositionen som vi kommit överens om igår. När han inspekterat lägenheten efter att möblerna flyttats ut kunde han tänka sig att betala det som eventuellt var kvar av depositionen. Jag bad honom skriva ner vad han ville att jag skulle göra eftersom jag noterat att han har en tydlig benägenhet att ändra sig ofta. Han ville inte göra det.

Susan visade sig ha agerat smart i kulisserna och frågade honom ifall han hade möjlighet att komma till vår lägenhet med pengarna vid femtiden om möblerna var ute vid den tiden. Hon hade kontaktat ägaren till möbeluthyrningsfirman som hade fyra killar och en lastbil i startgroparna! Doktorn gick med på en sådan uppgörelse och jag åkte med Sam hem i de långa bilköerna.

När vi kom hem var flyttgubbarna redan där liksom den utökade familjen Andersson och familjen Nilson! Samt vår kära Margret som flyttstädat hela dagen. Innan det ens gått en timme var lägenheten tömd och städad! Vi satte oss på gräsmattan och fikade gott fika som Anderssons tagit med.

Caretakern John kom istället för doktorn och inspekterade lägenheten och noterade lite smågrejer som sammanlagt troligen kostar max tretusen shilling att reparera. Dessutom hade vi gått med på att bekosta ommålning och golvslipning till viss del.
John ringde doktorn och informerade om felen och doktorn sa över telefon typ ojojoj – mycket fel, det kommer troligen kosta 55000 shilling. Men han lovade att det inom tio minuter skulle komma en man med pengarna, vilket det också gjorde!

Susan som också uppfattat att doktorn inte körde rent spel hade strax innan ringt mig och sagt att jag måste behålla nycklarna och ge dem till Muteru, eftersom vi betalat hyra till den 15 juli och LAN skulle ordna med reparationerna till en rimligare kostnad än doktorn verkade ha i åtanke.

När jag vägrade ge caretakern nyckeln blev det cirkus. Efter ett tag kom Muteru och jag gav honom nycklarna och han visade en heroisk sida när han lovade att LAN skulle betala tillbaka 25000 shilling till oss direkt och ta resterande ekonomiska mellanhavanden med doktorn. Caretakern John ringde doktorn och sa att vi vägrade ge tillbaka nyckeln. John lämnade luren till Muteru som coolt sa till doktorn att han behåller nycklarna och har doktorn några problem med det så kan han kontakta Muterus advokat.

John fick sig förmodligen en avhyvling i telefon av doktorn för han levde om och skrek och rusade upp till vakterna och beordrade dem att låsa grindarna inifrån!
Vakterna låste grinden så vi satt fast där, ungefär trekvart försenade från den tid vi hade tänkt åka. Jag gick ut och försökte resonera med vakterna som visade sig i det närmaste omutbara: “We are just doing our job!”.

Muteru glänste igen och påpekade orimligheten i “detaining foreign citizens” och ringde lite samtal. Till taxiSam sa de att han aldrig mer var välkommen till området, vilket skulle vara tråkigt för honom eftersom han har många kunder där.

Småningom kom en piket med beväpnade proffsvakter och övertygade John och våra vakter att det kunde bli obehagligt för dem om de höll oss inlåsta på området. De låste upp och vi skildes från flera av vakterna som vänner. De bad om ursäkt för att de låst och så. Hade de inte gjort det hade de blivit avskedade på stubben av John så jag klandrar dem inte. John däremot sitter nog risigt till enligt min gissning.

Ja, en sån dag!

Nu sitter vi och väntar på att få gå ombord planet som ska ta oss till London. Skönt att vi kom hit! Spännande in i det sista!

Nej, inget farväl till köttet idag. Snarare välkommen till detsamma, karnekaribu kanske. Farväl har vi dock sagt till vänner både igår och idag. Och fler avsked blir det. Det är en märklig känsla att lämna en tid som aldrig kommer åter men som alltid kommer finnas kvar. Glädjen att snart få komma hem är enorm, ändå ett slags vemod. Mest rör sig vemodet runt separationen av vännerna Ambros och Primus. Ellentin var ungefär i den åldern när vi flyttade från Uppsala och hennes bästis Lisa. Då kändes det också vemodigt, men de är fortfarande så nära varandra. Skönt att veta det idag när två fina små pojkar har sagt hejdå till varandra. Och bytt ett oändligt antal pussar. Dessa har dock inte något med avskedet att göra. Det har varit pusskalas i flera månader nu, vilket kanske förklarar att båda familjernas förkylningar aldrig ger med sig.

Pusskalaset ovan ägde rum när Mattias, Ambros, Primus, Fredrik och jag åt lunch på Kenyas sannolikt mest omtalade restaurang Carnivore. Många hinner med ett besök där på sina tvåveckorsvistelser i Kenya. Vi kom dit efter nästan åtta månader och ångrar inte besöket. Möjligen kan magarna tycka annat efter denna proteinöverdos. Lunchen avslutades för 6 timmar sedan och jag är fortfarande proppmätt. Förrättssoppa och mängder av såser och andra tillbehör placerades på bordet. Sedan kom kypare efter kypare med olika köttsorter. Kyckling, fläsk, nötkött och kalkon. Strutsköttbullar och krokodilfilé. Krokodilen var riktigt god! Till och med halvvegetarianen Ambros åt en bit krokodil. Dränkt i ketchup.

Efter köttkalaset några avsked och sen hem till packbestyren igen. Till packbestyren hör en del kontroverser med ägaren av lägenheten vi bor i. Han säger nu att han vill att vi ska måla alla väggar och renovera golven innan vi får vår deposition tillbaka. Vad vi kom överens om förra veckan är förändrat idag och han hade lägligt “glömt” att han hade begärt att vi skulle betala två månadshyror i deposition istället för en. Han är skyldig oss 110.000 shilling men just nu är vi glada om vi får tillbaka hälften eftersom han hävdar att det ska göras en massa reparationer som för övrigt inte står i kontraktet.
Vi har inte haft tur i bostadsaffärer här i Kenya. Men enorm tur i kärlek.

Vi avslutar och tar farväl på allehanda sätt. Dagen började med att jag satt med lilleman på balkongen och såg de sista träden och buskarna på andra sidan ån försvinna med hjälp av motorsåg och några mindre bränder.
Vi pratade – som så ofta – om resan till Sverige. När jag frågade vilka Ambros skulle träffa i Sverige svarade han:
– Farfar och Primus!
Tänk om både farfar och bästisen hade bott lite närmare Sundsvall…. Det är svårt att föreställa sig hur Sverige ser ut i Ambros tanke. Förmodligen aningen mindre än vad det i verkligheten är.
Lite senare imorse var jag och sa hej då till en av de holländska mammorna som är mamma till en yngre pojke som Ambros har stått nära på barnhemmet. Den familjen är också färdig i domstol och reser hem till Holland. Vi har inte träffats många gånger hon och jag, men de få mötena har varit så nära. En del personer kommer man inpå livet och fram till de djupa frågorna med direkt. Så är det med henne. Inga omvägar behövs via väder eller för den delen domstolsrykten. Idag talade vi om föräldraskap och om känslor. Bland annat om att bli sårad. Båda har blivit det. Hemma i det vanliga livet men också här. När jag sa att det är märkligt hur en incident som sårar kan överskugga hundratals glädjeämnen, så svarade hon lite oväntat, och med glimten i ögat:
– Var glad att du blir sårad. Det betyder att du är så öppen för andra människor att du kan leva dig in i en annan persons situation, men den öppenheten gör också att du tar till dig det som sker och kan bli sårad.
Det var ett samtal som gav kraft och jag hoppas innerligt att våra vägar kommer att korsas igen.

Hemma i lägenheten fick Ellentin håret flätat. Före- och efterbild finns här. Mattias och Ambros gick för att leka på Hamptons och Anna, Myra och Jeremiah kom hit och fikade och var flätningssällskap. Sedan fick Ellentin ännu en gång följa med till det fenomenala Nilsonska fritidshemmet. Jag stannade hemma och röjde i dotterns rum vilket resulterade i en sopsäck och två resväskor. Precis när jag skulle gå och hämta tösen började det ösregna och åska. Just igår skänkte jag bort mina regnkläder eftersom det ”inte skulle regna förrän i Sverige”. Ett citat som Anna påminde mig om och istället kom hon och Myra traskande i ösregnet med Ellentin. Fenomenalt fritidshem som sagt! Mattias och Ambros hade då nyss kommit hem efter lek och ett sista besök på etiopiska restaurangen Habesha. De var våta rakt igenom och Ambros slutade inte huttra förrän han hade värmts upp i badbaljan.
Regnet fortsatte och ån här nedanför liknar numera en älv. Tomtägarna på andra sidan verkar ha förlorat en del av sin egendom då vattnet har tagit med sig alltmer av jorden. Farväl som sagt!

Vi börjar närma oss slutet av vår vistelse här och saker och dagar händer för sista gången. Idag har två saker också hänt för första gången. Vi blev bjudna hem på lunch till vår favorittaxichaufför Sam i området Satelite som ligger mellan Naivasha road och Ngong road bara nån kilometer härifrån. Fick även träffa hans fru Hanna och yngste sonen Benjamin. Riktigt trevligt!
På eftermiddagen kom familjen Jonsson hit på fika. De kom hit ca två veckor före oss och blev, efter en riktig pärs, äntligen klara i domstolen i fredags! När vi fortfarande bodde på Eldon Villas hälsade de på men det har inte blivit av att de varit här på Bamboo lane.
Häromdagen var Ellentin och jag på Toi market och handlade två nya resväskor. Den ena av dem är väldigt rymlig, och vi börjar packa så smått.

Här är en kille vi alla, och särskilt Ambros, kommer att sakna. Han kan han!

Sitter i fåtöljen och skriver medan pappan sjunger godnattpsalm för två trötta barn. Jag är också lite trött efter en lång och innehållsrik dag. Den började ovanligt tidigt, innan det ens hade blivit ljust. Tillsammans med de två andra familjerna som är i hemresefas besökte vi ambassaden och ordnade med de dokument som behövs för att ansöka om namn och personnummer till våra nyfådda barn. God hjälp av trevlig tjänstekvinna och senare god frukost på JAVA. Efter det traskade vår familj till Nilsons och tillbringade en mycket solig dag med bl a picknicklunch vid deras pool. Lite senare middag med flera andra familjer på kinarestaurang. En dag där alla måltider har avnjutits tillsammans med vänner. Det har slagit mig just idag att det har varit speciellt med denna vistelse just att vi har umgåtts så oerhört mycket med vänner. Något som jag kan sakna, men försöker få till, också i vardagen hemma när allt rullar på och det är svårt att få till möten med dem man gärna vill umgås med. Så i höst hoppas jag på många såna möten trots att tillvaron kommer se annorlunda ut än den har gjort här i Kenya.

Mikaela – bildjournalisten som hittade oss tack vare den här bloggen – har varit en av dem som vi har delat många måltider med under vår tid här. Nu finns en del av Mikaelas fina bilder på hennes hemsida. Fascinerande fenomen att bilderna är så bra att jag nästan glömmer bort att grubbla över om jag ser godkänd eller underlig ut. En bra fotograf helt enkelt! Och en fantastisk dokumentation över denna resa.