Hej och karibuni

Imorse åkte Ambros och jag till ambassaden med Lundkvists och gossarna Sörling för att hämta pass till barnen. Stort att få dem! Ambros ville inte låta mig ta hand om det, men till slut lyckades jag stoppa ner det i väskan.
Sedan for vi till vår advokatfirma eftersom vi igår av Little Angels fått veta att vi MÅSTE ha ett Adoption Certificate för att få lämna landet med våra barn. Visade sig att det inte alls är en nödvändighet enligt vår advokat, men vi fick ändå ett papper där det står att vi kommer få det inom några veckor. Det ska visas upp i tullen om problem uppstår. Livrem och hängslen.

Fredrik och jag samt smågossarna for till Java för frukost och inväntade Ellentin och Cissi samt fam Nilson. Vi hade lite ärenden på stan.

Ikväll var vi bjudna till Nilsons på fantastiskt god och trevlig middag!

Igår var Ambros och jag med om en händelse som inte känns som särskilt sannolik i Sverige. Vi hade vandrat ganska länge i ösregn när en man med paraply utmed vägen ser oss och säger “Oh, you will get sick! Where are you going?” Jag svarar att det går bra, vi ska inte så långt. “Let me go with you!” Jag har inte mycket att prata om men är tacksam att han följer oss med paraplyet uppspänt. När vi efter ca en halv kilometer är framme vid Bamboo lane säger jag tack så mycket och vi tar i hand och önskar varandra väl. Mannen går tillbaka där han kom ifrån och Ambros och jag går hem, tacksamma för vänligheten.

En paus i röjningsbestyren för att skicka iväg ett glädjerop över fantastiska släktingar och vänner! Jag fick nyss veta av kära mor att igår var 10 fina personer i olika åldrar hemma i vårt hus och trädgård för att förbereda för vår hemkomst! Vilken gåva! Tacksamheten är enorm! Tänk att ni gör allt detta för oss! Mitt hjärta flödar över. Ett härligt gammalt uttryck som passar så bra nu. Glädjen är också stor över de fina hälsningarna från okända vänner som har följt oss på bloggen. Tack!

Bilden över Sundsvall och Selångersån är tagen en av de sista dagarna innan vi reste. Fint var det då, och fint är det nu – men en helt annan vy kan jag tro!

Vi avslutar och tar farväl på allehanda sätt. Dagen började med att jag satt med lilleman på balkongen och såg de sista träden och buskarna på andra sidan ån försvinna med hjälp av motorsåg och några mindre bränder.
Vi pratade – som så ofta – om resan till Sverige. När jag frågade vilka Ambros skulle träffa i Sverige svarade han:
– Farfar och Primus!
Tänk om både farfar och bästisen hade bott lite närmare Sundsvall…. Det är svårt att föreställa sig hur Sverige ser ut i Ambros tanke. Förmodligen aningen mindre än vad det i verkligheten är.
Lite senare imorse var jag och sa hej då till en av de holländska mammorna som är mamma till en yngre pojke som Ambros har stått nära på barnhemmet. Den familjen är också färdig i domstol och reser hem till Holland. Vi har inte träffats många gånger hon och jag, men de få mötena har varit så nära. En del personer kommer man inpå livet och fram till de djupa frågorna med direkt. Så är det med henne. Inga omvägar behövs via väder eller för den delen domstolsrykten. Idag talade vi om föräldraskap och om känslor. Bland annat om att bli sårad. Båda har blivit det. Hemma i det vanliga livet men också här. När jag sa att det är märkligt hur en incident som sårar kan överskugga hundratals glädjeämnen, så svarade hon lite oväntat, och med glimten i ögat:
– Var glad att du blir sårad. Det betyder att du är så öppen för andra människor att du kan leva dig in i en annan persons situation, men den öppenheten gör också att du tar till dig det som sker och kan bli sårad.
Det var ett samtal som gav kraft och jag hoppas innerligt att våra vägar kommer att korsas igen.

Hemma i lägenheten fick Ellentin håret flätat. Före- och efterbild finns här. Mattias och Ambros gick för att leka på Hamptons och Anna, Myra och Jeremiah kom hit och fikade och var flätningssällskap. Sedan fick Ellentin ännu en gång följa med till det fenomenala Nilsonska fritidshemmet. Jag stannade hemma och röjde i dotterns rum vilket resulterade i en sopsäck och två resväskor. Precis när jag skulle gå och hämta tösen började det ösregna och åska. Just igår skänkte jag bort mina regnkläder eftersom det ”inte skulle regna förrän i Sverige”. Ett citat som Anna påminde mig om och istället kom hon och Myra traskande i ösregnet med Ellentin. Fenomenalt fritidshem som sagt! Mattias och Ambros hade då nyss kommit hem efter lek och ett sista besök på etiopiska restaurangen Habesha. De var våta rakt igenom och Ambros slutade inte huttra förrän han hade värmts upp i badbaljan.
Regnet fortsatte och ån här nedanför liknar numera en älv. Tomtägarna på andra sidan verkar ha förlorat en del av sin egendom då vattnet har tagit med sig alltmer av jorden. Farväl som sagt!

Vi börjar närma oss slutet av vår vistelse här och saker och dagar händer för sista gången. Idag har två saker också hänt för första gången. Vi blev bjudna hem på lunch till vår favorittaxichaufför Sam i området Satelite som ligger mellan Naivasha road och Ngong road bara nån kilometer härifrån. Fick även träffa hans fru Hanna och yngste sonen Benjamin. Riktigt trevligt!
På eftermiddagen kom familjen Jonsson hit på fika. De kom hit ca två veckor före oss och blev, efter en riktig pärs, äntligen klara i domstolen i fredags! När vi fortfarande bodde på Eldon Villas hälsade de på men det har inte blivit av att de varit här på Bamboo lane.
Häromdagen var Ellentin och jag på Toi market och handlade två nya resväskor. Den ena av dem är väldigt rymlig, och vi börjar packa så smått.

Här är en kille vi alla, och särskilt Ambros, kommer att sakna. Han kan han!

Sitter i fåtöljen och skriver medan pappan sjunger godnattpsalm för två trötta barn. Jag är också lite trött efter en lång och innehållsrik dag. Den började ovanligt tidigt, innan det ens hade blivit ljust. Tillsammans med de två andra familjerna som är i hemresefas besökte vi ambassaden och ordnade med de dokument som behövs för att ansöka om namn och personnummer till våra nyfådda barn. God hjälp av trevlig tjänstekvinna och senare god frukost på JAVA. Efter det traskade vår familj till Nilsons och tillbringade en mycket solig dag med bl a picknicklunch vid deras pool. Lite senare middag med flera andra familjer på kinarestaurang. En dag där alla måltider har avnjutits tillsammans med vänner. Det har slagit mig just idag att det har varit speciellt med denna vistelse just att vi har umgåtts så oerhört mycket med vänner. Något som jag kan sakna, men försöker få till, också i vardagen hemma när allt rullar på och det är svårt att få till möten med dem man gärna vill umgås med. Så i höst hoppas jag på många såna möten trots att tillvaron kommer se annorlunda ut än den har gjort här i Kenya.

Mikaela – bildjournalisten som hittade oss tack vare den här bloggen – har varit en av dem som vi har delat många måltider med under vår tid här. Nu finns en del av Mikaelas fina bilder på hennes hemsida. Fascinerande fenomen att bilderna är så bra att jag nästan glömmer bort att grubbla över om jag ser godkänd eller underlig ut. En bra fotograf helt enkelt! Och en fantastisk dokumentation över denna resa.