Hej och karibuni

Från u-land till i-land. Från ständig uppkoppling till en vardag utan varken fast telefon eller Internet. Ganska behagligt, men förhoppningsvis har operatörernas långsamma kvarnar malt färdigt snart så att vi kan ha kontakt med världar långt borta igen. Bröllopsdagen – den sjuttonde – blev vår första dag på hemmaplan. Och KÄRLEK genomsyrade dagen. Kärlek över att se Ambros hemma i huset. Familj och vänners varma välkomnande. Kallt kranvatten. Doft av sommar och frisk luft. Klara färger. Gravad lax. Havsutsikt. Ring så spelar vi och Sommarprat. Björkar. Jordgubbar från eget land. Barnakramar och makedito. Smultronpromenad. Vänprat. Det var länge sen jag levde en dag så totalt i nuet och bara njöt.

Och så ett par dagar senare kom ett annat slags känslosvall. Jag blev ensam en stund i huset och slog på TV:n under tiden jag sorterade posten. Mitt i Så som i himmelen. Tårar av för mycket känslor i kroppen kom med Gabriellas sång.
Denna oerhörda lycka och känslan av fulländning. All gammal längtan och den uppdämda spänningen över domstolsprocessen. Lyckan över livet. Gudsnärvaron. Sorgliga avsked och lyckliga återföreningar. Tacksamhet över de kära som hjälpt oss att rätta till besvärligheter som våra hyresgäster orsakat. Trötthet efter resan och bortavaro. Alla omtumlande intryck. Pappasorgen. Kärleken till mannen och barnen. Lättnaden över att vara hemma.
Tårar behövs. Också några dagar efter vårt första längtansbarns födelse kom de. Då var den medicinska förklaringen hormoner. Men nog fanns det en hel del uppdämda känslor även då.

Det är magiskt att se Ambros gå omkring här i vår värld. Sin värld. Som om han hade varit här i flera år och inte bara några dagar. Han är nyfiken och glad. Gosar med katten. Trädgårdsjobbar med pappa. Leker i sitt rum. Busar med kusinerna. Blir lite osäker när han möter människor han inte känner, men nu flyr han inte in i sig själv utan leker bort oron genom att pussa eller zrbutta (som de sa i Cosby) en förälder. Det är stort. Att Ambros är så pass trygg att han hittar egna vägar ut ur det som känns otryggt.
Storasyster njuter av att vara med de kompisar hon har saknat så. Och av SOMMARLOV – efter åtta månader med sommarväder. Glädjen är påtagligt närvarande hela tiden även om den kantas av trötthet emellanåt.
”Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har.” Det gör jag. Lever. Känner. Njuter. Livet är både skratt och tårar. Och mycket däremellan. Jag tror det är när jag accepterar det som jag kan känna att jag lever. All den tid jag har. Med alla de känslor jag har. Vi har inte velat gömma undan något utan skildrat stora delar av registret på bloggen. Att så många har följt oss och skickat varma hälsningar betyder så oerhört mycket. Tack! Livet fortsätter med både glädje och sorg. Just nu med glädjen som dominerar. Efter varsitt sista inlägg har vi inget fortsatt bloggande planerat. Nu får funderingarna om livet ta sig uttryck i de personliga samtalen. Eller så småningom kanske i någon bok.
.

Vi reser med tåg genom ett vackert sommarlandskap. Björkar, svenska jordgubbar och ett rasande snabbt SJ-Internet. I famnen en trött gosse som nu äntligen har kommit hem till Sverige. Flygresan var ett äventyr, om än lugnare än gårdagens huslämnarthriller. Vi kom till gaten efter TRE säkerhetskontroller och bara några få misstänksamma miner gällande det faktum att vi hade ett svart barn med svenskt pass. (“Varför har pojken ingen inresestämpel till Kenya?”). När Ambros såg flygplanet utanför fönstret påpekade han att det var ett jättefint flygplan. Nästan som kusin Elias när vi tog honom på biopremiär i just den här åldern. “Åh vad vackert, mycket finare än hemma!” löd kommentaren om Filmstaden. Kusin Elias befinner sig just nu på samma tåg som vi! Glädjen var stor när han kom med sin lillebror, mamma och mormor och överraskade oss på Arlanda för några timmar sedan. Det visste vi inte om, däremot visste vi att flera goda vänner skulle vara där. Så gott att se dem och att bli så varmt välkomnade (i alla bemärkelser – oj så hett i Sverige!).
Trots minimalt med sömn på flyget (varför sova när man kan se på film och njuta av flygresan) så var det en Ambros på topphumör som lekte på Arlanda med kompisen Olle (kärt återseende) och kusinerna Elias och Hannes. När jag ser dem tre tillsammans har jag svårt att förstå att de aldrig har träffats förut.

Hemma är vi Internetlösa ett tag, så det är svårt att säga när rapporten om hemkomsten till huset kommer. Här kommer i allafall ett varmt tack för det sköna välkomnande vi redan nu har fått. Ett stort tack också till vännerna i Kenya som räddade oss från en rejäl knipa igår.

En paus i röjningsbestyren för att skicka iväg ett glädjerop över fantastiska släktingar och vänner! Jag fick nyss veta av kära mor att igår var 10 fina personer i olika åldrar hemma i vårt hus och trädgård för att förbereda för vår hemkomst! Vilken gåva! Tacksamheten är enorm! Tänk att ni gör allt detta för oss! Mitt hjärta flödar över. Ett härligt gammalt uttryck som passar så bra nu. Glädjen är också stor över de fina hälsningarna från okända vänner som har följt oss på bloggen. Tack!

Bilden över Sundsvall och Selångersån är tagen en av de sista dagarna innan vi reste. Fint var det då, och fint är det nu – men en helt annan vy kan jag tro!

Rubriken handlar inte om hur länge vi tror att vi kommer att stanna i Kenya – utan om vårt hus som i vår frånvaro fyller ett sekel.
Av olika anledningar är det en något medtagen 100-åring och vi har en del hjältar därhemma som hjälper oss så att det ska vara ett gott hem att komma hem till. När vi nu kommer. Det är främst vännerna S, min syster (som har tagit denna färska bild – gissa om vi längtar) och min mamma.
Jag har förstått på några mejl att det finns de som tycker att min make inte gav riktigt det kontonummer som efterfrågats – till er kan jag avslöja att vi inte kommer lägga ut vårt eget kontonummer här. Vi är dock enormt tacksamma för alla fina tankar om att hjälpa oss på olika sätt. Gör som sagt gärna det genom att stödja EFS. Om ni inte kan hålla er från att göra något för oss personligen så skulle det kunna vara att lätta bördan för våra husfixare som lägger ut både tid och pengar och handkraft medan vi är här och inte alls kan bidra.
Det här är en alldeles nyskapad adress som går att använda både till sånt eller andra hälsningar. Ända sen jag var liten har mina vänner väldigt ofta blivit även mina föräldrars vänner. Det är nåt att vara tacksam över, när nätverken bildar nät med varandra.

Vi är medlemmar i EFS missionsförening i Sundsvall (Kolla gärna hemsidan, nyfräsch och trevlig!). Föreningen äger EFS-kyrkan som varje Sundsvallsgenomfarare ser strax innan man svänger höger förbi Bolagsverket när man kör E4 söderifrån. På Eriksdal på norra Alnö har EFS också en gammal herrgård där vi bedriver sommar- och lägerverksamhet.

EFS har verksamhet som soppkök för behövande, gudstjänster, andakter, scouting, barnkyrka, tonårsarbete, sommarläger, caféträffar, stickcirklar och mycket mer för alla åldrar.

Verksamheten är viktig och en ljuspunkt för många, däribland oss.

EFS med anställda, fastigheter och anställda bekostas i huvudsak av sina medlemmar, men vi har inte dragit vårt strå till stacken sedan vi kom hit. Vi har det oförskämt bra härnere, men har bland annat dragit ner på gåvorna till EFS.

Men är du intresserad av att hjälpa oss så får du gärna betala en summa till pg-numret i rubriken. Märk inbetalningen “Nairobiupprop”

Känner att detta inlägg vinner i präktighet hittills, men det bjuder jag på 🙂