Hej och karibuni

Visst händer det ibland att vi funderar över hur Ambros kommer att bli bemött som svart i ett i emellanåt främlingsfientligt samhälle och i princip helvitt bostadsområde. Ambros är svart. Läs gärna vår integrationsministers debattartikel om varför ett annat ord inte bör användas. Tyvärr används det fortfarande alltför utbrett med bortförklaringen att jag menar inget illa med det. En förklaring som jag inte alls begriper. Oavsett min egen åsikt om ett ords laddning kan jag såra människor genom att använda det. Varför då inte våga utveckla mitt språk lite?
Den återkommande tanken när vi reflekterar över om Ambros hudfärg gör att han kommer bli utsatt för ledsamheter, är att vi vill försöka hjälpa Ambros – liksom storasyster – att bli en trygg person som vet att han är värdefull och älskad oavsett vad andra säger eller gör. Inte det lättaste, och förmodligen varje sund förälders önskan.
Åter till rubriken. Är främlingsfientlighet egentligen inget annat än rädsla? Häromdagen när vi var i centrala Nairobi slog det mig vilken skillnad det var jämfört med när vi för första gången besökte staden i november. Då var det nästan läskigt att gå omkring där. Människor och gator såg hotfulla ut. Nu var det välbekant och inte otäckt att gå på exakt samma gata. Skillnaden fanns inuti mig själv. Jag kände igen mig och behövde inte vara rädd.

Vi människor har fördomar och åsikter om mycket. Till exempel om mat. Min branschorganisation inom yrket heter Kost och näring, och jag är en stolt medlem av avdelning 614. Vi har mycket trevligt ihop och planeringen och genomförandet av en rikskonferens i september i fjol var en riktig höjdpunkt. Vår riksordförande har nyligen skrivit en annan debattartikel som jag kan skriva under på.

På den där promenaden i Nairobi hade vi med oss Mikaela (eller Eja som Ambros kallar henne) som har följt oss under nio veckor för sitt examensarbete inom bildjournalist. En härlig bekantskap som vi nu önskar lycka till under slutklämmen på utbildningen. Mikaelas tid i Kenya kommer finnas med i form av några bilder i en utställning i Gamla stan i Stockholm i juni.
Här kommer dock några amatörbilder istället. En på en ung läsare av tidningen Näringsvärt och en på nyanlända familjen Nilson – en till härlig bekantskap – som vi fick träffa härhemma nu ikväll. Mindre än ett dygn innan de ska träffa sin son och lillebror. Tänk vilken dag de har framför sig!

“Se bobit TVn” sa Ambros både igår och idag, men ingen av oss fattade vad han menade. Fast han var nöjd med att se på tecknade filmen Madagascar. En bit in i filmen blev han jätteglad och dansade och sjöng “Bobit, bobit!” Då förstod vi att det var kung Juliens sång och dans som lockade. Han sjunger “I like to move it, move it.”
Medryckande låt!

Idag skulle vi egentligen varit iväg på lunch, men Ellentin drabbades av magsjuka igårkväll och inatt så vi var hemma och kurerade oss. Framåt kvällen idag verkade tjejen återställd. Förmodligen var det något hon ätit, för övriga i familjen är symtomfria.

Resten av familjen äter frukost på JAVA med Primus och Fredrik och jag ämnar ansluta när brödet i ugnen är färdigt. Bröd som ska få följa med som när vi är bjudna till ett svenskt hem idag och ett kenyanskt imorgon.
Förutom trevliga möten är det en nervpirrande vecka vi har framför oss. Det gäller att inte fastna i tanken att adoptionen måste bli klar på fredag. Vi längtar hem en del men har det bra här – och hur lång tid det än tar så är det värt det.
Men vi är på väg. Vi är alltid på väg.
Länken leder till en gammal favoritsång – och en ny av samma kompositör uppfyllde mig via MP3:n idag. Den här psalmen är min trosbekännelse. Vi har lyssnat på den ofta och sjunger den gärna. För några år sen var den också Ellentins favoritlåt under en lång period.
Orden uppmuntrar och bär. De ska få bära mig resten av veckan.
Och kanske dig?

Se hur gudsvinden bär
Text & Musik: Ingmar Johansson

Friheten sträcker ut sin hand
nej, kärleken tvingar ingen till sig
Du är nu fri att säga ja eller nej till detta
något som kallar på dig
Se hur gudsvinden bär
hur den lyfter just här
Du får komma precis som du är

Vägen den börjar där du står
så är det att vara född av Anden
Glädjen du känner är en gåva
en hälsning från en okänd som ville ditt liv
Se hur gudsvinden bär
hur allt vänder just här
Du är älskad precis som du är

Inget är här förutbestämt
nej, livet har lagts i dina händer
myndigförklarad allt är möjligt
i Andens rike finns inga hopplösa fall
Se hur gudsvinden bär
hur allt stiger just här
du får komma precis som du är

Kommer du tidigt eller sent
till nåden finns inga åldersgränser
döden är till och med besegrad
ja, även där finns tillitens famn, om du vill
Se hur gudsvinden bär
hur den värmer just här
du får komma precis som du är

Vad som än händer på din färd
så vandrar uppståndelsen emot dig
inget kan skilja dig, nej ingen kan röva bort
den kärlek som åtrår ditt “Ja”
Se hur gudsvinden bär
hur allt händer just här
du är älskad precis som du är

Kallelsen gäller även dig
till staden där Gud blir allt i alla
gator av genomskinligt guld;
ingen lever övergiven där finns ingen slum
Se hur gudsvinden bär
hur den sjunger dig kär
du är väntad precis som du är

För nästan 11 år sedan, när vi var i väntans tider efter vårt första barn, berättade vännen Mona om en dröm hon haft. Svärfar Tage låg på rehabiliteringscentrum i Härnösand efter den skallskada han fått i januari -98, då han åkte skridskor och föll. Mona drömde att hon skulle hälsa på Tage som då bara kunde ligga ned och inte kommunicera med besökare. När Mona i drömmen kom till Härnösand för att träffa Tage, mötte hon honom på parkeringen i färd med att ta Saaben till Uppsala. “Inte fan tror du de har tagit körkortet av mig” sa han till Mona. Han hade fått besked om att han fått sitt första barnbarn. Då blev han med ens pigg och skulle ta bilen och hälsa på. Barnbarnet var en flicka och hette Sofia.

Mona berättade om drömmen för oss sommaren -98 och när Ellentin föddes januari -99 så var andranamnet givet: Sofia. Dels på grund av Monas dröm och dels för att Cissis farmor Annie också hade namnet som sitt tredje namn efter Helmi.
Tage blev aldrig så frisk efter olyckan att han kunde köra bilen själv men hade han kunnat så hade han gjort det.

Idag har Sofia namnsdag och flickorna är nyss hemkomna efter shoppingrunda där Ellentin köpt en mycket vacker och efterlängtad indisk klänning i orange och cerise. När vi blev utredda för adoption hösten -06, som jag berättade om häromdagen, så blev Ellentin också intervjuad. Hon svarade då “Indien” på frågan om vilket land hon helst ville att vi skulle adoptera från. Anledningen var att “de har så fina kläder där”. Nu blev det Kenya, men här har de också fina kläder, och tack vare den stora indiska populationen finns här även vackra kläder gjorda i Indien att köpa.
Se resultatet av dagens inköp på Ellentins blogg.

När tjejerna shoppade gick Ambros och jag till Svenska skolan där Ambros badade. Men han ville inte gå ner i vattnet idag utan satt bara på kanten till barnbassängen.

Jag har inte sett den dokusåpan sen den gick i SVT. Minns att vi – förra gången vi gick i väntans tider – hade funderingar på att ge Ellentin ett dubbelnamn. Antingen Robinson-Martin eller Robinson-Åsa, beroende på vem som skulle titta ut.

Under min första långa Afrikavistelse (Zimbabwe 89-90) kände ingen till Expedition Robinson, men i efterhand var det flera av oss som kunde konstatera att vi redan hade haft vårt Robinson. Internet kände vi inte heller till – men vi skrev resebrev som faktiskt kan hittas på Internet konstaterade jag nyss.
På Internet kan man hitta bra saker – men också mycket skit. Som t ex att det imorgon blir sex adoptionsärenden inställda i domstolen här i Nairobi. Suck.

Tack till alla som håller tummar, skriver bloggkommentarer och fina mejl, ber och tänker på oss – och vill ha hem oss! Det betyder mycket med det stödet. Det tunga är att det inte är vi som adopterande som lider mest av detta osäkra och långsamma system. Mängder av kenyanska barn behöver föräldrar, och ju långsammare det går desto färre barn har möjlighet att bli adopterade…

Idag diskade Ambros igen – och efter ett tag gick han och hämtade sin docka för att den skulle hjälpa till. Det var först en kvart senare som jag hittade tygdockan. Den hjälpte till genom att ligga i diskvattnet. Jag klädde av den och hängde upp den på tork. En stund senare ville jag ta av Ambros den helvåta tröjan.
– Nej! Amboss hänga!
Sagt och gjort. Jag gick till tvättlinan och hängde upp pojken. Han blev dock besviken när jag inte ville lyda då han flera gånger sa åt mig att släppa taget om honom. Han skulle ju hänga!
Robinson eller ej. Högsta vinsterna i prisjakterna har vi redan fått.
Robinson-Martin och Robinson-Åsa.