Blog Image

Hej och karibuni

Bloggen är avslutad...

...men välkomnar ändå nya läsare. Mejla oss gärna eftersom vi inte ser ev nya kommentarer.

Sjukt

Adoption Posted on 2009-06-08 08:51

En grå och kall dag inleder en dito vecka. Fram till torsdag kväll kommer oron finnas över att det stämmer att vi inte är med på domstolslistan på fredag. Och om vi inte är det, eller om vi får en domare som hellre vill utöva makt än att ge barn föräldrar så kan det innebära att vi är kvar här i oktober. Oerhört tungt.

Jag förstår att vår öppenhet kring både känslor och adoptionsprocess, liksom det faktum att vi inte längre rekommenderar Kenya, kan provocera en del läsare. Som om det skulle betyda att vi ångrar denna resa och därmed vårt barn. Såklart inte. Tacksamheten över honom är oskadd och kommer att följa oss hela livet – precis som tacksamheten över hans syster som genom ett annat under kom till oss.
Om vi skulle ha fött ett mycket sjukt barn skulle vi gråta och förtvivla över sjukdomen. Jag har svårt att tro att någon då skulle likställa det med att vi önskar bort vårt barn. Nu består sjukdomen av ett mycket oförutsägbart rättssystem som denna vecka kommer styra över om situationen förvärras eller botas.

Förmodligen är jag just nu alldeles för känslig och tolkar in för mycket i det som människor uttrycker. Men det är en känslig situation och så påfrestande att jag inte kan önska någon annan detta. Kanske är det bästa att stänga in sig i sin egen lilla värld tills allt är över. Det gör jag nu genom att sätta igång MP3:n och försöka jobba lite. Vilket inte heller är lätt när man har varit fysiskt frånvarande i över sju månader. Musiken för dagen blir Eva Svedberg Engström och jag märker att hennes sånger passar väldigt bra just nu. Tack till vännen Ulrika som gav mig denna musik – och som liksom många andra är ett fantastiskt stöd för oss just nu. TACK!
En bild från förra veckan. Glad feberpojke med en svalkande handduk som enda plagg.



Annandag National

Kenya Posted on 2009-06-07 21:55

Gårdagskvällen tillbringade vi hos Nilsons med nyanlända familjen F. Vi åt kinamat som sprungits ut (alltså inte utkörning men utspringning, vi är ju i Kenya ;)) och tittade på Mamma Mia. En mysig kväll och trevligt umgänge!

Imorse var det en riktigt solig morgon och vi promenerade till Nilsons igen för bad för barnen. Men solen hade gått i moln och det var ganska kyligt. Men poolen och trädgården på Riara apartments är mycket tjusig och trevlig och barnen och Anna badade ett litet tag.

Mellanlandade hemma innan gossarna gick vidare med Nilsons till The Hamptons dit Jonssons bjudit på tennisfinal på TV i loungen. Ellentin hade tänkt hänga med, men hon gjorde illa en tå i fredags när hon gick in i en av fåtöljerna, så hon vände hem i sista stund.

Tennisfinalen verkade inte ha gått så bra, inte många mål till Sverige i andra perioden eller vad det var. Kan inte påstå att jag tittade så noga eller bryr mig så mycket för den delen heller.

Småningom förstod jag att det var Tommys födelsedag så strax innan vi gick hem sjöng vi för honom.

Ambros somnade på mina axlar på vägen hem och jag hade fullt sjå att hålla honom i balans däruppe.

För övrigt kan jag konstatera att en FN-rapport av Phillip Alston nyligen publicerats. Han menar att Kenyas domstolar är “långsamma och korrupta” (eller på engelska “Kenyan courts are slow and corrupt”). Jaså minsann?

PS. Testa att googla den sista engelska meningen. Jag fick 105000 träffar.



Bröllopsdag och tacksägelsedag

Kenya Posted on 2009-06-06 10:23

Sveriges nationaldag firade vi (av någon anledning) hos ambassadören igår – men idag tänker vi på vad vi firade för precis ett år sedan. Då var vi några få invigda i planerna för våra fina vänners överraskning när en härlig 40-årsfest förvandlades till en fantastisk vigsel vid havet och en varm och glad bröllopsfest. Dessa vänner har vi bara känt några år och nu hör de till de stora tacksägelseämnena i livet. Det var fantastiskt att få vara med när de bekräftade sin kärlek till varandra efter många år tillsammans.
Vi har så mycket att vara tacksamma för. Inte minst kärleken. I alla dess former, också i form av vänskap och familjeband.
Trots oron som hänger som tunga åskmoln över huvudet (särskilt efter att ha hört om många holländares katastrofdag i rätten igår) så ska jag idag försöka ägna mig mindre åt att räkna molnen och mer åt att räkna mina välsignelser som de säger i Amerikat. Count my blessings.

Vi får idag välkomna alldeles nyanlända M och D som kommer till Kenya för att möta sitt efterlängtade barn – och ikväll ska vi umgås med näst mest nyanlända familjen Nilson. Nån gång i framtiden kommer våra barn kunna träffas i skogen som ligger mitt emellan Myras och Jeremiahs mormor och morfar och Ellentin och Ambros farmor och farfar. Härligt att tänka på!

Vår egen bröllopsdag kommer vi att fira i Kenya, eller i olika länder, beroende på hur den närmaste framtiden ser ut. Kanske vi kan leta oss till den amerikanska ambassadörens residens den dagen istället eftersom de sannolikt har ett stort partaj. Kanske det inte bjuds på snittar med lax och tandpetare med sill och färskpotatis. Var vi befinner oss när vi har nått tacksägelsedagen vet jag inte, så det är väl lika bra att försöka börja det firandet redan idag.



Nationalafton

Kenya Posted on 2009-06-05 20:23

I morse när Ellentin tagit bussen till skolan gick Anna och Jeremiah med Cissi, Ambros och mig för att ta bussen till Prestige Plaza. Som vanligt frågade vi 1. när vi klev på bussen, 2. när vi betalade och 3. när bussen verkade ta en annan väg – om den skulle stanna vid Prestige. Ja blev svaret tre gånger. När bussen ändå svängde av mot Yaya klev vi av och tog till apostlahästarna mot Little Angels kontor.

Det gjorde inget att vi gick eftersom vi ändå var tidiga och kom nästan en kvart före avtalad tid kl 9.30 med Susan och Muteru. Strax efter halvtio kom Fredrik och Primus och 10.15 kom Susan och efter ytterligare 5 minuter kom Muteru. Jag påtalade det nonchalanta i att kalla oss till ett möte kvällen före och sedan komma 45 minuter sent utan att be om ursäkt. Det verkade inte bekomma de två överhuvudtaget.

Vi hade ett möte som eventuellt kommer att resultera i att utländska familjer i landet kommer få regelbunden tät information om vad som händer i rätten, med LAN och annat. Får se hur det blir med det. Vi sa vad vi sagt till ambassadsekreteraren; att vi inte kan rekommendera svenska eller andra utländska familjer att adoptera från Kenya med nuvarande förutsättningar. Det finns ingen bortre tidsgräns för hur lång tid ett adoptionsärende kan ta och Little Angels menade sig inte kunna göra något för att påverka dumstollarna – oj förlåt – menar domstolen.

Att man “inte kan göra något” kör alltså även LAN med. Underligt hur det är…

Åkte senare till ambassadörens hemman för att i förväg fira Nationaldagen. Trevlig tillställning med goda snittar och tal av både avgående ambassadör Anna Brandt och en minister ur Kenyas regering.

Den fantastiska nyheten idag är att våra grannar Lundkvists blev klara idag med sin andra hearing och kommer få sin Adoption Order om två veckor! Så åtminstone en domare kan överraska positivt! (Samma domare som tyckte vi skulle valt Etiopien.) Hon hade en bra dag för familjen Anderssons Appointment of Guardian ad Litem (som vi fick klart 13 mars) blev också klart!

Medgången gör att jag hoppas lite mer på nästa fredag – trots att vår advokat sagt att det inte är stor chans att vår tid då inte blir struken.

OK – dubbelnegation är svårt – det är stor risk att vår tid nästa vecka blir struken.



Självömkan

Adoption Posted on 2009-06-05 06:45

När livet krånglar sviker sömnen. Både mig och dottern tyvärr. Det är enormt svårt att – som jag önskar – överösa barnen med trygghet och förtröstan när man saknar det själv. Trots att de svartaste tankarna inte yppas när barnen är vakna så känns de i luften. Naturligtvis. Förmodligen är jag en usel kristen eftersom också tilliten till Gud sviker när livet krånglar. Och det har krånglat för mycket under många år. Enormt mycket lycka och tacksamhet – men också sorger som har slitit hårt. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att också den här resan skulle slita så och ge orsak till att sömnen sviker.

Igår var jag under några timmar så glad över att två av vännernas tider märkligt nog INTE blivit strukna idag. Härligt för dem såklart och – tänkte jag först – positivt även för oss. När det var meningen att sömnen skulle komma, kom istället andra tankar. Vår advokat har fått med oss på listan för nästa fredag som något slags prioriterat ärende. Det går inte att glädja sig åt det eftersom hon i princip är säker på att vi kommer att strykas från listan. Det görs först dagen före. Raffinerad tortyrmetod kan jag hålla med vännen F om. Väcka ett ytterst litet hopp och sedan strax innan det är dags, dra undan mattan under fötterna på oss. Jag trodde naivt att advokatens skrivelse, med min fars död som huvudargumentet, skulle väcka nån slags medkänsla hos rätten. Men efter att ha hört vad chefsdomaren sagt om vårt ärende förstår jag att medkänsla inte existerar där, och efter att ha insett att inte alla svenskar utan just vårt ärende strukits tror jag nu det motsatta. Att vi kommer straffas för att vår advokat försökt hävda orimligheten i att vårt datum flyttats två månader framåt. Det verkar just nu ganska sannolikt. Och därmed också sannolikt att vårt ärende blir det som drar ut längst på tiden.

Många hoppas och ber för vår skull. Det är skönt att veta, för själv har jag inga böner. Om inte tårar räknas.
Självömkan räknas nog inte.

Hit längtar jag. Till paradiset i Lubban. Vår pojke har aldrig varit på de platser som är viktiga för oss – och inte heller där, men sa för några dagar sedan: “Aboss tycke om den där Jubban”.



« PreviousNext »