Idag åkte delegationen Fredrik och Primus, Cissi, Ambros och jag till svenska ambassaden för att lufta tankar, farhågor och upplevelser vi har i vår situation som adoptivfamiljer i Kenya. Vi åkte dit som representanter för oss själva eftersom det är alltför komplicerat att företräda någon annan.
Vi hade hoppats att få träffa ambassadören men det gick inte. Vi träffade en sekreterare som vänligt lyssnade och höll med om orimligheten i att domstolstider ställs in dagen före eller samma dag, att en ny tid ges två månader framåt och att man när man önskar få en tidigare tid bemöts med påståenden som “hade de velat att det skulle gå fort hade de kunnat adoptera från Etiopien”.
“Det är väldigt lite vi kan göra” blev slutordet från sekreteraren och vi gick därifrån utan att ha åstadkommit några omvälvande justeringar av Kenyas rättsväsende. Hade vi inte trott heller i och för sig.
Men om en person av valfri position på valfri arbetsplats har som mantra att “det är väldigt lite vi kan göra” så bör man söka jobb på Försäkringskassan. Det finns – för de flesta personer – en liten begränsning i vad man kan göra, begränsningen ligger i vad man tror man kan göra eller vad man vill göra. Men det är såklart bekvämt att tro att man inte kan göra nåt – då slipper man ju.
Har dessbättre noterat att det händer saker om man säger att man ska till ambassaden. Imorgon ska vi på informationsmöte med Little Angels och en organisation i Sverige har mejlat ambassadören och försäkrat henne om att man är väl medveten om den rådande situationen i landet.
För övrigt vädrar vi morgonluft då några vänner fått en tid som inte ställts in i rätten imorrn! Härligt!
