Hej och karibuni

Que sera sera, carpe diem, inshallah, hakuna matata….
Kalla det vad ni vill – det är svårt!
Vägen mot vår andra tid i domstol är så snårig att jag just nu har massor av skrapsår. Maken däremot verkar vara bättre klädd (han är ju scout) och betydligt coolare.
1:a hindret var att alls få en domstolstid inom rimlig tid – vilket vår advokat Leah ordnade
2:a hindret var att nya svenska dokument krävdes – vilket löste sig tack vare intensivt arbete av Birgitta på AC och leverans av fam Nilson
3:e gigantiska hindret var att den statliga rapporten om oss inte lämnats in. Om den inte lämnas in senast idag så stryks tiden på fredag…
4:e hindret är att väldigt många domstolstider stryks och först imorgon eftermiddag presenteras listan för vilka som verkligen får träffa domare i adoptionsärenden på fredag
5:e hindret är om nån av rapporterna, vi själva eller nåt annat i vår akt orsakar domaren bryderier så att beslut inte kan tas så “enkelt” som under andra hearingen. Vilket i sin tur skulle kunna orsaka en lång rad fler hinder.

Noterade någon tempusförändringen efter trean? Vi fick efter kl 16 idag veta att rapporten hade lämnats in. I sista stund. Jag kan konstatera att även detta barns tillkomst ger magont så här i slutet av väntan.
Återstår tills imorgon eftermiddag att se om vi kommer att få visa upp våra nyklippta hår och fixade tår för domaren på fredag.
Ja, det är ingen enkel procedur detta, och vi är tyvärr inte de enda svenskarna som det strular för. Tack alla ni som knäpper händer eller håller tummar. Skönt att veta!
Trots att det är svårt att leva upp till orden har jag nyss sjungit till Hakuna Matata med min härliga familj.
Hakuna matatu – säger Ambros. “Ingen minibuss”.
Ett betydligt lättare ordspråk att leva upp till.

Visst händer det ibland att vi funderar över hur Ambros kommer att bli bemött som svart i ett i emellanåt främlingsfientligt samhälle och i princip helvitt bostadsområde. Ambros är svart. Läs gärna vår integrationsministers debattartikel om varför ett annat ord inte bör användas. Tyvärr används det fortfarande alltför utbrett med bortförklaringen att jag menar inget illa med det. En förklaring som jag inte alls begriper. Oavsett min egen åsikt om ett ords laddning kan jag såra människor genom att använda det. Varför då inte våga utveckla mitt språk lite?
Den återkommande tanken när vi reflekterar över om Ambros hudfärg gör att han kommer bli utsatt för ledsamheter, är att vi vill försöka hjälpa Ambros – liksom storasyster – att bli en trygg person som vet att han är värdefull och älskad oavsett vad andra säger eller gör. Inte det lättaste, och förmodligen varje sund förälders önskan.
Åter till rubriken. Är främlingsfientlighet egentligen inget annat än rädsla? Häromdagen när vi var i centrala Nairobi slog det mig vilken skillnad det var jämfört med när vi för första gången besökte staden i november. Då var det nästan läskigt att gå omkring där. Människor och gator såg hotfulla ut. Nu var det välbekant och inte otäckt att gå på exakt samma gata. Skillnaden fanns inuti mig själv. Jag kände igen mig och behövde inte vara rädd.

Vi människor har fördomar och åsikter om mycket. Till exempel om mat. Min branschorganisation inom yrket heter Kost och näring, och jag är en stolt medlem av avdelning 614. Vi har mycket trevligt ihop och planeringen och genomförandet av en rikskonferens i september i fjol var en riktig höjdpunkt. Vår riksordförande har nyligen skrivit en annan debattartikel som jag kan skriva under på.

På den där promenaden i Nairobi hade vi med oss Mikaela (eller Eja som Ambros kallar henne) som har följt oss under nio veckor för sitt examensarbete inom bildjournalist. En härlig bekantskap som vi nu önskar lycka till under slutklämmen på utbildningen. Mikaelas tid i Kenya kommer finnas med i form av några bilder i en utställning i Gamla stan i Stockholm i juni.
Här kommer dock några amatörbilder istället. En på en ung läsare av tidningen Näringsvärt och en på nyanlända familjen Nilson – en till härlig bekantskap – som vi fick träffa härhemma nu ikväll. Mindre än ett dygn innan de ska träffa sin son och lillebror. Tänk vilken dag de har framför sig!

Resten av familjen äter frukost på JAVA med Primus och Fredrik och jag ämnar ansluta när brödet i ugnen är färdigt. Bröd som ska få följa med som när vi är bjudna till ett svenskt hem idag och ett kenyanskt imorgon.
Förutom trevliga möten är det en nervpirrande vecka vi har framför oss. Det gäller att inte fastna i tanken att adoptionen måste bli klar på fredag. Vi längtar hem en del men har det bra här – och hur lång tid det än tar så är det värt det.
Men vi är på väg. Vi är alltid på väg.
Länken leder till en gammal favoritsång – och en ny av samma kompositör uppfyllde mig via MP3:n idag. Den här psalmen är min trosbekännelse. Vi har lyssnat på den ofta och sjunger den gärna. För några år sen var den också Ellentins favoritlåt under en lång period.
Orden uppmuntrar och bär. De ska få bära mig resten av veckan.
Och kanske dig?

Se hur gudsvinden bär
Text & Musik: Ingmar Johansson

Friheten sträcker ut sin hand
nej, kärleken tvingar ingen till sig
Du är nu fri att säga ja eller nej till detta
något som kallar på dig
Se hur gudsvinden bär
hur den lyfter just här
Du får komma precis som du är

Vägen den börjar där du står
så är det att vara född av Anden
Glädjen du känner är en gåva
en hälsning från en okänd som ville ditt liv
Se hur gudsvinden bär
hur allt vänder just här
Du är älskad precis som du är

Inget är här förutbestämt
nej, livet har lagts i dina händer
myndigförklarad allt är möjligt
i Andens rike finns inga hopplösa fall
Se hur gudsvinden bär
hur allt stiger just här
du får komma precis som du är

Kommer du tidigt eller sent
till nåden finns inga åldersgränser
döden är till och med besegrad
ja, även där finns tillitens famn, om du vill
Se hur gudsvinden bär
hur den värmer just här
du får komma precis som du är

Vad som än händer på din färd
så vandrar uppståndelsen emot dig
inget kan skilja dig, nej ingen kan röva bort
den kärlek som åtrår ditt “Ja”
Se hur gudsvinden bär
hur allt händer just här
du är älskad precis som du är

Kallelsen gäller även dig
till staden där Gud blir allt i alla
gator av genomskinligt guld;
ingen lever övergiven där finns ingen slum
Se hur gudsvinden bär
hur den sjunger dig kär
du är väntad precis som du är

Jag har inte sett den dokusåpan sen den gick i SVT. Minns att vi – förra gången vi gick i väntans tider – hade funderingar på att ge Ellentin ett dubbelnamn. Antingen Robinson-Martin eller Robinson-Åsa, beroende på vem som skulle titta ut.

Under min första långa Afrikavistelse (Zimbabwe 89-90) kände ingen till Expedition Robinson, men i efterhand var det flera av oss som kunde konstatera att vi redan hade haft vårt Robinson. Internet kände vi inte heller till – men vi skrev resebrev som faktiskt kan hittas på Internet konstaterade jag nyss.
På Internet kan man hitta bra saker – men också mycket skit. Som t ex att det imorgon blir sex adoptionsärenden inställda i domstolen här i Nairobi. Suck.

Tack till alla som håller tummar, skriver bloggkommentarer och fina mejl, ber och tänker på oss – och vill ha hem oss! Det betyder mycket med det stödet. Det tunga är att det inte är vi som adopterande som lider mest av detta osäkra och långsamma system. Mängder av kenyanska barn behöver föräldrar, och ju långsammare det går desto färre barn har möjlighet att bli adopterade…

Idag diskade Ambros igen – och efter ett tag gick han och hämtade sin docka för att den skulle hjälpa till. Det var först en kvart senare som jag hittade tygdockan. Den hjälpte till genom att ligga i diskvattnet. Jag klädde av den och hängde upp den på tork. En stund senare ville jag ta av Ambros den helvåta tröjan.
– Nej! Amboss hänga!
Sagt och gjort. Jag gick till tvättlinan och hängde upp pojken. Han blev dock besviken när jag inte ville lyda då han flera gånger sa åt mig att släppa taget om honom. Han skulle ju hänga!
Robinson eller ej. Högsta vinsterna i prisjakterna har vi redan fått.
Robinson-Martin och Robinson-Åsa.

Den senaste veckan har gossen vaknat varje natt och sagt “Sova däj istäjet”. Då han har fått komma över till vår säng har han tagit tag i mammas eller pappas hand (eller hals!) och somnat om.
När vi för snart ett halvår sedan fick hem vår pojke vaknade han emellanåt om nätterna och hade mycket svårt att somna om. Och alldeles omöjligt blev det när han fick ligga mellan oss i dubbelsängen. Då låg han och tittade i taket i timmar innan han tillslut somnade om i sin egen säng. Ovan att dela säng med någon. Därför är det – trots att föräldrasömnen haltar – en härlig bekräftelse att gossen nu sover tryggt med mamma och pappa. Nära, nära. Efter att i flera år av sitt lilla liv alltid ha sovit ensam. Så nu får det gärna bli “toja sängen” hela natten.
I barnhemssängen intill fanns det dock en vän. Om än i olika sängar så har de legat intill varandra och snusat. Det är stort att de kommer kunna fortsätta följa varandra. Det gjorde de också i eftermiddag då jag och bröderna brothers umgicks när papporna roade sig på bio. Det var fler som roade sig: