Hej och karibuni

Idag är det elva dagar sedan vi kom hem till Sverige. Det är ett bra land att bo i och jag tror inte att jag någon gång frivilligt kommer vara härifrån under så lång tid som vi var i Kenya. Detta är hemma och hemma tycker jag är bäst.

I dagens Sundsvalls tidning var det ett avslutande reportage om vår resa. En ganska bra sammanfattning av hur vi har det nu.

Avslutar härmed denna blogg. Nåd från herren Jesus åt alla.

Ytterligare en dag med packande. Jag hade en överenskommelse med vår hyresvärd att vi skulle få tillbaka depositionen på hans mottagning på Nairobi Hospital idag kl 13.
Hade kommit överens med Susan på Little Angels att hon skulle vara med eftersom LAN ska hyra lägenheten efter oss och att hon skulle höra hans idéer om ommålning och slipning.

Åkte dit med vår taxivän Sam och smsade Susan om var mottagningen låg. Susan hade glömt träffen men ringde hyresvärden. Jag satte mig att vänta i hans väntrum och fick beskedet av receptionisten att jag skulle få komma in när doktorn var klar med patienterna. Patienterna fortsatte komma och så småningom kom också Susan med sin femårige son.

När jag väntat i två timmar och en kvart fick vi komma in. Då hade doktorn ändrat sig och var inte alls intresserad av att betala tillbaka halva depositionen som vi kommit överens om igår. När han inspekterat lägenheten efter att möblerna flyttats ut kunde han tänka sig att betala det som eventuellt var kvar av depositionen. Jag bad honom skriva ner vad han ville att jag skulle göra eftersom jag noterat att han har en tydlig benägenhet att ändra sig ofta. Han ville inte göra det.

Susan visade sig ha agerat smart i kulisserna och frågade honom ifall han hade möjlighet att komma till vår lägenhet med pengarna vid femtiden om möblerna var ute vid den tiden. Hon hade kontaktat ägaren till möbeluthyrningsfirman som hade fyra killar och en lastbil i startgroparna! Doktorn gick med på en sådan uppgörelse och jag åkte med Sam hem i de långa bilköerna.

När vi kom hem var flyttgubbarna redan där liksom den utökade familjen Andersson och familjen Nilson! Samt vår kära Margret som flyttstädat hela dagen. Innan det ens gått en timme var lägenheten tömd och städad! Vi satte oss på gräsmattan och fikade gott fika som Anderssons tagit med.

Caretakern John kom istället för doktorn och inspekterade lägenheten och noterade lite smågrejer som sammanlagt troligen kostar max tretusen shilling att reparera. Dessutom hade vi gått med på att bekosta ommålning och golvslipning till viss del.
John ringde doktorn och informerade om felen och doktorn sa över telefon typ ojojoj – mycket fel, det kommer troligen kosta 55000 shilling. Men han lovade att det inom tio minuter skulle komma en man med pengarna, vilket det också gjorde!

Susan som också uppfattat att doktorn inte körde rent spel hade strax innan ringt mig och sagt att jag måste behålla nycklarna och ge dem till Muteru, eftersom vi betalat hyra till den 15 juli och LAN skulle ordna med reparationerna till en rimligare kostnad än doktorn verkade ha i åtanke.

När jag vägrade ge caretakern nyckeln blev det cirkus. Efter ett tag kom Muteru och jag gav honom nycklarna och han visade en heroisk sida när han lovade att LAN skulle betala tillbaka 25000 shilling till oss direkt och ta resterande ekonomiska mellanhavanden med doktorn. Caretakern John ringde doktorn och sa att vi vägrade ge tillbaka nyckeln. John lämnade luren till Muteru som coolt sa till doktorn att han behåller nycklarna och har doktorn några problem med det så kan han kontakta Muterus advokat.

John fick sig förmodligen en avhyvling i telefon av doktorn för han levde om och skrek och rusade upp till vakterna och beordrade dem att låsa grindarna inifrån!
Vakterna låste grinden så vi satt fast där, ungefär trekvart försenade från den tid vi hade tänkt åka. Jag gick ut och försökte resonera med vakterna som visade sig i det närmaste omutbara: “We are just doing our job!”.

Muteru glänste igen och påpekade orimligheten i “detaining foreign citizens” och ringde lite samtal. Till taxiSam sa de att han aldrig mer var välkommen till området, vilket skulle vara tråkigt för honom eftersom han har många kunder där.

Småningom kom en piket med beväpnade proffsvakter och övertygade John och våra vakter att det kunde bli obehagligt för dem om de höll oss inlåsta på området. De låste upp och vi skildes från flera av vakterna som vänner. De bad om ursäkt för att de låst och så. Hade de inte gjort det hade de blivit avskedade på stubben av John så jag klandrar dem inte. John däremot sitter nog risigt till enligt min gissning.

Ja, en sån dag!

Nu sitter vi och väntar på att få gå ombord planet som ska ta oss till London. Skönt att vi kom hit! Spännande in i det sista!

Imorse åkte Ambros och jag till ambassaden med Lundkvists och gossarna Sörling för att hämta pass till barnen. Stort att få dem! Ambros ville inte låta mig ta hand om det, men till slut lyckades jag stoppa ner det i väskan.
Sedan for vi till vår advokatfirma eftersom vi igår av Little Angels fått veta att vi MÅSTE ha ett Adoption Certificate för att få lämna landet med våra barn. Visade sig att det inte alls är en nödvändighet enligt vår advokat, men vi fick ändå ett papper där det står att vi kommer få det inom några veckor. Det ska visas upp i tullen om problem uppstår. Livrem och hängslen.

Fredrik och jag samt smågossarna for till Java för frukost och inväntade Ellentin och Cissi samt fam Nilson. Vi hade lite ärenden på stan.

Ikväll var vi bjudna till Nilsons på fantastiskt god och trevlig middag!

Igår var Ambros och jag med om en händelse som inte känns som särskilt sannolik i Sverige. Vi hade vandrat ganska länge i ösregn när en man med paraply utmed vägen ser oss och säger “Oh, you will get sick! Where are you going?” Jag svarar att det går bra, vi ska inte så långt. “Let me go with you!” Jag har inte mycket att prata om men är tacksam att han följer oss med paraplyet uppspänt. När vi efter ca en halv kilometer är framme vid Bamboo lane säger jag tack så mycket och vi tar i hand och önskar varandra väl. Mannen går tillbaka där han kom ifrån och Ambros och jag går hem, tacksamma för vänligheten.

Vi börjar närma oss slutet av vår vistelse här och saker och dagar händer för sista gången. Idag har två saker också hänt för första gången. Vi blev bjudna hem på lunch till vår favorittaxichaufför Sam i området Satelite som ligger mellan Naivasha road och Ngong road bara nån kilometer härifrån. Fick även träffa hans fru Hanna och yngste sonen Benjamin. Riktigt trevligt!
På eftermiddagen kom familjen Jonsson hit på fika. De kom hit ca två veckor före oss och blev, efter en riktig pärs, äntligen klara i domstolen i fredags! När vi fortfarande bodde på Eldon Villas hälsade de på men det har inte blivit av att de varit här på Bamboo lane.
Häromdagen var Ellentin och jag på Toi market och handlade två nya resväskor. Den ena av dem är väldigt rymlig, och vi börjar packa så smått.

Här är en kille vi alla, och särskilt Ambros, kommer att sakna. Han kan han!

Caroline på Little Angels gjorde sitt andra hembesök hos oss 11 december. En av hennes frågor den gången förstod vi inte så vi fick fråga vad det betydde. Frågan var “Is he throwing tantrums?” (Throw a party hade jag hört och tupperwareparty är ju ofta tanter i ett rum, men det är inte vad det betyder.)

Förklaringen vi fick på throw tantrum var typ “få arga mer eller mindre långa skrikutbrott”. Det hade vi inte upplevt hos Ambros under den första månaden. Hos mig själv försöker jag hålla tillbaka den typen av beteende, känner inte att jag har fördelar av det.

Idag hade jag Primus och Ambros lekandes hemma medan Fredrik och Cissi var i advokatärenden. När de kom tillbaka gick vi till Java för lunch. Sedan in på köpcentrat och bokhandeln. Mitt tålamod var väl inte det bästa och grabbarna for runt även därinne. När Ambros trots tre tydliga tillsägelser ändå måste klättra på bokhyllorna och böcker och CD-ar ramlade ner så lyfte jag upp honom och sa att då går vi hem.

Då skrek och sparkade Ambros och gjorde sig svårburen tills vi kom hem (sjuminuterspromenad) och därefter ytterligare tio minuter. Tantrum.

Nu sover pojken fridfullt. Han har (tillfälligt?) slutat använda sitt pekfinger som sugfinger när han ska sova så hans “bula” på fingret börjar torka ut – framsteg!

Imorgon ska vi vara på ambassaden 07.30, så snart hägrar sängen.