Hej och karibuni

Igår såg några pappor en väldigt pappig bio. Jag slapp den och fick istället leka med två bästisar som vi ofta kallar bröderna brothers. De har växt upp som bröder på samma lilla, fina barnhem med sängarna intill varandra. När Primus satte sig bredvid Ambros i soffan efter utomhusbuset (och före inomhusbuset) igår sa han: “Älka dej, Pimus!”
Vi fortsätter att förundras över att de har fått följa varandra den första tiden i livet och kommer att kunna fortsätta att träffas. Dock kanske inte så ofta som de själva tror. När Ambros pratar om Sverige och vad han ska göra där så inkluderas ofta brodern. Dessvärre är det många mil emellan gossarnas blivande hemorter, men föräldrarna kanske får ingå en pakt och överenskommelse om hur ofta vi ska kuska norrut respektive söderut för att leka. Det kanske vi kan diskutera när de två ska få leka strax igen. Denna gång på gården på Svenska skolan som är en rolig – om än totalt icke-EU-anpassad – lekplats. Men så är ju Kenya inte med i EU.
Ellentin går idag sista dagen före skolavslutningen. Hon ska ha märkestagning på simningen och spela upp en musikal som vi föräldrar tyvärr inte får se. Lekplatsen till trots så är vi mycket tacksamma över att Ellentin har haft Svenska skolan under den här tiden. Det har givit henne egen tid, egna upplevelser och nya kompisar. Och massor av ny kunskap. Men nu längtar hon efter att komma tillbaka till klasskompisar därhemma på Svartviks skola – som imorgon sjunger in sommarlovet.

“- Snorunge! – Lortjänta” säger Lisabet och Mattis till varandra i Madickentrailern som Ambros tittar på innan Emil börjar. “- Nojunge!” säger Ambros då och fräser med näsan. Nu är han också en snorunge (genomskinligt inte grönt), men frisk i övrigt förutom en natthosta.

Eftersom övriga familjen är Astrid Lindgrenfantaster, är det roligt att vi lyckats projicera det på Ambros! Han sjunger med i snickerboa och de få räkneord på swahili som han kan har han lärt sig av Karlsson på taket (“Moja, mbili, tatu”).

För några veckor sedan skrev jag om att han gillade att se på “Bobit” – alltså “I like to move it” från den tecknade filmen Ajdacka (Madagascar). Det var en film som vi hyrt – och senast igår sa Ambros när han och jag var ute på promenad: “Pappa lämna Ajdacka Pestigen. De e INTE JOJIT!” (Pappa lämnade tillbaka Madagascar på Prestige Plaza. Det är inte roligt!) Just nu har vi den svenska versionen på hemlån från Nilsons. Han verkar inte kunna tröttna på musikvideon med Bobit och har sett den ett oräkneligt antal gånger.

Han berättar ofta långa historier men jag har emellanåt svårt att hålla tråden och förstå vad berättelserna handlar om. Orden förstår jag för det mesta “Pimus huset Abos fyga hekopter kvällen vivaff gäset bilen ditåt Makåkat gjode. Jutt de!”. Förmodligen har jag på sådana utläggningar svarat OK för många gånger för Ambros säger nästan alltid okej när han menar ja.

Idag är det sju månader sedan vi träffade Ambros för första gången, det innebär för Ambros del att han varit med oss i 20 % av sitt liv, länge, fast inte så länge ens för en treåring. Men jag är övertygad om att även i hans föreställningsvärld är det vi som är hans familj – han har inte några tveksamheter om det. Klok kille!

En grå och kall dag inleder en dito vecka. Fram till torsdag kväll kommer oron finnas över att det stämmer att vi inte är med på domstolslistan på fredag. Och om vi inte är det, eller om vi får en domare som hellre vill utöva makt än att ge barn föräldrar så kan det innebära att vi är kvar här i oktober. Oerhört tungt.

Jag förstår att vår öppenhet kring både känslor och adoptionsprocess, liksom det faktum att vi inte längre rekommenderar Kenya, kan provocera en del läsare. Som om det skulle betyda att vi ångrar denna resa och därmed vårt barn. Såklart inte. Tacksamheten över honom är oskadd och kommer att följa oss hela livet – precis som tacksamheten över hans syster som genom ett annat under kom till oss.
Om vi skulle ha fött ett mycket sjukt barn skulle vi gråta och förtvivla över sjukdomen. Jag har svårt att tro att någon då skulle likställa det med att vi önskar bort vårt barn. Nu består sjukdomen av ett mycket oförutsägbart rättssystem som denna vecka kommer styra över om situationen förvärras eller botas.

Förmodligen är jag just nu alldeles för känslig och tolkar in för mycket i det som människor uttrycker. Men det är en känslig situation och så påfrestande att jag inte kan önska någon annan detta. Kanske är det bästa att stänga in sig i sin egen lilla värld tills allt är över. Det gör jag nu genom att sätta igång MP3:n och försöka jobba lite. Vilket inte heller är lätt när man har varit fysiskt frånvarande i över sju månader. Musiken för dagen blir Eva Svedberg Engström och jag märker att hennes sånger passar väldigt bra just nu. Tack till vännen Ulrika som gav mig denna musik – och som liksom många andra är ett fantastiskt stöd för oss just nu. TACK!
En bild från förra veckan. Glad feberpojke med en svalkande handduk som enda plagg.

När livet krånglar sviker sömnen. Både mig och dottern tyvärr. Det är enormt svårt att – som jag önskar – överösa barnen med trygghet och förtröstan när man saknar det själv. Trots att de svartaste tankarna inte yppas när barnen är vakna så känns de i luften. Naturligtvis. Förmodligen är jag en usel kristen eftersom också tilliten till Gud sviker när livet krånglar. Och det har krånglat för mycket under många år. Enormt mycket lycka och tacksamhet – men också sorger som har slitit hårt. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att också den här resan skulle slita så och ge orsak till att sömnen sviker.

Igår var jag under några timmar så glad över att två av vännernas tider märkligt nog INTE blivit strukna idag. Härligt för dem såklart och – tänkte jag först – positivt även för oss. När det var meningen att sömnen skulle komma, kom istället andra tankar. Vår advokat har fått med oss på listan för nästa fredag som något slags prioriterat ärende. Det går inte att glädja sig åt det eftersom hon i princip är säker på att vi kommer att strykas från listan. Det görs först dagen före. Raffinerad tortyrmetod kan jag hålla med vännen F om. Väcka ett ytterst litet hopp och sedan strax innan det är dags, dra undan mattan under fötterna på oss. Jag trodde naivt att advokatens skrivelse, med min fars död som huvudargumentet, skulle väcka nån slags medkänsla hos rätten. Men efter att ha hört vad chefsdomaren sagt om vårt ärende förstår jag att medkänsla inte existerar där, och efter att ha insett att inte alla svenskar utan just vårt ärende strukits tror jag nu det motsatta. Att vi kommer straffas för att vår advokat försökt hävda orimligheten i att vårt datum flyttats två månader framåt. Det verkar just nu ganska sannolikt. Och därmed också sannolikt att vårt ärende blir det som drar ut längst på tiden.

Många hoppas och ber för vår skull. Det är skönt att veta, för själv har jag inga böner. Om inte tårar räknas.
Självömkan räknas nog inte.

Hit längtar jag. Till paradiset i Lubban. Vår pojke har aldrig varit på de platser som är viktiga för oss – och inte heller där, men sa för några dagar sedan: “Aboss tycke om den där Jubban”.

Idag åkte delegationen Fredrik och Primus, Cissi, Ambros och jag till svenska ambassaden för att lufta tankar, farhågor och upplevelser vi har i vår situation som adoptivfamiljer i Kenya. Vi åkte dit som representanter för oss själva eftersom det är alltför komplicerat att företräda någon annan.

Vi hade hoppats att få träffa ambassadören men det gick inte. Vi träffade en sekreterare som vänligt lyssnade och höll med om orimligheten i att domstolstider ställs in dagen före eller samma dag, att en ny tid ges två månader framåt och att man när man önskar få en tidigare tid bemöts med påståenden som “hade de velat att det skulle gå fort hade de kunnat adoptera från Etiopien”.

“Det är väldigt lite vi kan göra” blev slutordet från sekreteraren och vi gick därifrån utan att ha åstadkommit några omvälvande justeringar av Kenyas rättsväsende. Hade vi inte trott heller i och för sig.

Men om en person av valfri position på valfri arbetsplats har som mantra att “det är väldigt lite vi kan göra” så bör man söka jobb på Försäkringskassan. Det finns – för de flesta personer – en liten begränsning i vad man kan göra, begränsningen ligger i vad man tror man kan göra eller vad man vill göra. Men det är såklart bekvämt att tro att man inte kan göra nåt – då slipper man ju.

Har dessbättre noterat att det händer saker om man säger att man ska till ambassaden. Imorgon ska vi på informationsmöte med Little Angels och en organisation i Sverige har mejlat ambassadören och försäkrat henne om att man är väl medveten om den rådande situationen i landet.

För övrigt vädrar vi morgonluft då några vänner fått en tid som inte ställts in i rätten imorrn! Härligt!