Hej och karibuni

Sedan några veckor har Ambros slutat hälsa på folk, typ vakter och andra som ofta och gärna hälsar på barn. Förut brukade han vinka och gärna ta i hand men på sistone har han ignorerat de som hejat på honom. Därför har vi försökt öva lite enkel engelska med honom.
Vi har sagt att om någon säger “How are you?” så svarar man “I’m fine!”

(I detta läge har vi inte tagit med någon överkurs som t ex att folk verkligen är intresserade av hur man verkligen mår och att man isåfall skulle svara något annat, det får komma senare. Dessutom är det vanligt att folk här säger “I’m fine” utan att man frågat, men det har vi inte heller gått in på.)

Igår när Ambros och jag gick iväg på promenad så sa vakten “Hi Ambros! How are you?” och Ambros vinkade och svarade till min glädje “How are you? I’m fine!”. Den andra vakten sa då “He’s really good at greeting!” och jag replikerade att det är den enda engelska han kan nuförtiden.

När vi kom tillbaka några timmar senare var det vakten som tyckte Ambros var en duktig hälsare som sa “Hello Ambros, how are you?” och gossen svarade igen som han lärt sig “How are you? I’m fine!”. “Where are you from? Nakumatt?” fortsatte vakten. Då svarade Ambros “Kenya!”

Jag blev förvånad över svaret eftersom vi trott att han glömt den engelska han kunde när vi träffades, men jag testade senare med samma fråga “Where are you from?” och igen svarade han “Kenya!” På min följdfråga “and where are you going later, by airplane?” svarade han “Sverige!” Klipsk kille!

Så vi kan inte använda engelska som hemligt språk inför Ambros heller… Sedan ett tag har vi fått sluta med det inför Ellentin eftersom hon blivit så bra på engelska härnere. Vi får väl damma av skolfranskan…

“Se bobit TVn” sa Ambros både igår och idag, men ingen av oss fattade vad han menade. Fast han var nöjd med att se på tecknade filmen Madagascar. En bit in i filmen blev han jätteglad och dansade och sjöng “Bobit, bobit!” Då förstod vi att det var kung Juliens sång och dans som lockade. Han sjunger “I like to move it, move it.”
Medryckande låt!

Idag skulle vi egentligen varit iväg på lunch, men Ellentin drabbades av magsjuka igårkväll och inatt så vi var hemma och kurerade oss. Framåt kvällen idag verkade tjejen återställd. Förmodligen var det något hon ätit, för övriga i familjen är symtomfria.

Igår tyckte vi att det var ett tag sedan vi hört nåt om hur det ligger till med vårt ärende – om allt är OK osv. Cissi mejlade advokaten och frågade hur det låg till och om vi skulle träffas i förväg. Något svar kom inte igår men senare kom ett brev från Adoptionscentrum om att de jobbar för högtryck med vårt ärende hemma i Sverige.

Utredaren på Childrens department som vi först träffade för djupintervju i tre timmar på dymmelonsdagen och som senare gjorde hembesök hos oss är nitisk. Vi visste att han inte kunde färdigställa rapporten om han inte hade en engelsk översättning av vårt vigselbevis. Den visade sig finnas hos Little Angels, så efter lite rundmejlning fick han översättningen.
På vårt svenska vigselbevis står inte så mycket mer än vigseldatumet, 4 juli 1992. För att vara aktuell för adoption från Kenya måste paret ha varit gifta i tre år. Svenska är svårt så som väl var blev den engelska översättningen vår räddning. Där står 4th of July 1992. När han såg det kunde han göra klart sin rapport och lämna den till domstolen. Trodde vi.

Vi blev utredda av socialtjänsten i Sundsvall hösten 2006 och socialnämnden fattade beslut om medgivande för internationell adoption i slutet på december 2006. Medgivandet var giltigt i två år och eftersom vi skulle vara i Kenya när giltighetstiden gick ut, gjorde vår handläggare en ny utredning som var i stort sett identisk med den gamla, men med lite uppdateringar om inkomst och nya arbeten. Nämnden fattade nytt beslut om medgivande i oktober 2008, bara någon vecka innan vi åkte iväg. Vi skickade utredningen till Adoptionscentrum och for själva till Kenya.

Handläggaren på Childrens department vill inte lämna in rapporten förrän han sett vår nya utredning på engelska!

Därför skickade Adoptionscentrum utredningen på snabböversättning till utmärkte översättaren Roger Tanner som fixade det i helgen!

Nu håller Adoptionscentrum på att få utredningen legaliserad, tror att det är samma förfarande som dokumenten vi höll på med i somras; först ska Notarius Publicus stämpla och intyga på heder och samvete, sedan ska en tjänsteman på Utrikesdepartementet intyga att Notarius Publicus är just Notarius Publicus och inte bara stämpelinnehavare, sedan ska en tjänsteman på kenyanska ambassaden intyga att tjänstemannen på UD är tjänsteman på UD. Därefter kan Childrens department få utredningen. I original såklart. Hade den detaljen överlåtits på Posta Kenya hade vi kunnat börja planera hur vi skulle fira jul här i Kenya, men som väl är kommer en ny adoptionsfamilj nu på lördag, så lyckas legaliseringen bli klar innan de åker så kan barndepartementsmannen ha utredningen i original på måndag.

Det är vad vi skulle vilja – för om rapporten lämnas till domstolen före lunch på onsdag 20 maj så är det grönt, men den får inte komma senare, då stryks vår tid.

Vi vill att det går vägen 22 maj så idag har vi sagt upp lägenhet och möbler och vi har inte lust att återkalla uppsägningen – sådeså!

Den senaste veckan har gossen vaknat varje natt och sagt “Sova däj istäjet”. Då han har fått komma över till vår säng har han tagit tag i mammas eller pappas hand (eller hals!) och somnat om.
När vi för snart ett halvår sedan fick hem vår pojke vaknade han emellanåt om nätterna och hade mycket svårt att somna om. Och alldeles omöjligt blev det när han fick ligga mellan oss i dubbelsängen. Då låg han och tittade i taket i timmar innan han tillslut somnade om i sin egen säng. Ovan att dela säng med någon. Därför är det – trots att föräldrasömnen haltar – en härlig bekräftelse att gossen nu sover tryggt med mamma och pappa. Nära, nära. Efter att i flera år av sitt lilla liv alltid ha sovit ensam. Så nu får det gärna bli “toja sängen” hela natten.
I barnhemssängen intill fanns det dock en vän. Om än i olika sängar så har de legat intill varandra och snusat. Det är stort att de kommer kunna fortsätta följa varandra. Det gjorde de också i eftermiddag då jag och bröderna brothers umgicks när papporna roade sig på bio. Det var fler som roade sig:

Igår träffades adoptionsfamiljerna för att fira av Björklunds som åker hem till Sverige idag och för att välkomna familjen M som anlände Kenya nyligast.
Björklunds har varit här i nio månader och hade trott att de skulle åka hem i februari, men oberäkneliga domstolstider förändrade planerna. Skönt att när väl domaren utfärdade adoptionsordern så gick övrigt smidigt.
Personalen från barnhemmet och deras adoptionsorganisation kom också dit och överlämnade en tavla – trevlig gest!
Vi hoppas möta Björklunds i Sverige på återträff i augusti!