Hej och karibuni

Igår var det en mycket speciell dag! Våra vänner Duveskog fick äntligen bli föräldrar och storasyster till Esther på riktigt! Det var deras andra besök i domstolen igår och mycket pekade emot att de skulle vara tvungna att komma tillbaka igen – men mirakulöst nog gick det snabbt och smidigt igenom! Esther är deras på riktigt! Det var först då jag riktigt förstod hur skönt det kommer bli den dag Ambros är vårt barn helt och fullt!

Idag var det ett försenat tioårskalas här hemma med en liten skara finklädda tjejer. De stora tjejerna som vi är glada att ha hos oss nu, smet iväg till JAVA men tog hand om att göra tipspromenad före kalaset och att diska efter. Vilka pärlor! Vi blir bortskämda. Mamma tog hand om nästan alla diskar när hon var här och nu har vi nya hemhjälperskor.

Bankens sida är öppen i ett annat fönster på skärmen och det är nervöst hur den sidan kommer se ut framöver. Idag försökte Mattias ta ut pengar, men det gick inte. Och nu ser det ut på kontot som att pengarna ändå är dragna. Den som har läst förra inlägget förstår att det inte direkt är överflöd på kontona sedan tidigare, så jag hoppas att det ser bättre ut nästa gång vi loggar in på banksidan. Trots detta har vi en oxfilé som vilar i kylen och väntar på morgondagen. Den är hittills betalad ur grannarnas kassa. Johanna ringde när de var på Nakumatt och berättade om att de hade färsk (och för oss billig) oxfilé, så de skaffade oss en också! Det är för övrigt väldigt lotteriartat vilka varor som finns på Nakumatt. Det är alltid fullt på hyllorna men inte av samma saker. Lasagneplattor har varit slut i en månad men är nu åter i sortimentet. Vispgrädde fanns inte precis vid jul, bara för att ta ett par exempel. Sour cream står det på många burkar men det som finns inuti varierar mellan inköpstillfällena från tjock crème fraiche, till gräddfil och filaktig konsistens.
Apropå gräddfil så saknas det helt när det gäller försöken att få något slags bidrag till Ellentins skolgång här i Kenya. Eftersom svaren från Sundsvalls kommun dröjde (ofantligt länge) skickade vi iväg stipendieansökan till olika fonder och andra ställen där det verkade möjligt att få lite hjälp – men samma svar överallt: NEJ! Inte ens en hundralapp för att visa nån slags god vilja.
Så det både kommuntjänstemän (såna som jag själv…) och alla övriga instanser tycker att vi borde ha gjort, är väl att undervisa Ellentin själva och låta henne få en mycket begränsad värld och inte en enda skolkompis att vara med. Alternativt att strunta i hela adoptionen.
Hur skulle vi kunna det?
Räkmacka var inte ordet sa Bull.

Imorse for vi tillsammans med Douglas och Anders till en skola i Kawangware, ett närliggande slumområde. Otroligt givande och inspirerande att få komma dit var det! Skolan drivs av Maranatha faith assembly och eleverna som går där, f n 325 st, kommer uteslutande från den omgivande slummen. Flera av barnen har inga föräldrar eller har föräldrar med drogproblem eller sjukdomar som AIDS. Vi blev visade runt i klasserna av den kvinnliga huvudläraren Purity, väldigt proffsig och hängiven. Hon såg inte sitt lärararbete som ett yrke utan som ett kall, och tillbringade i snitt 13 timmar om dagen sex dagar i veckan på skolan. På söndagarna var hon ledig men kom ändå dit för att gå på gudstjänst i kyrkan som ligger på området. Lönen lärarna får är lägre än på andra skolor, men gemensamt för dem verkar vara hängivenheten att ge barnen här en chans att göra riktigt bra ifrån sig.

Skolans strävan är att få eleverna att prestera sitt bästa för att ta sig ur generationer av fattigdom, och få en chans att skaffa sig en utbildning och ett yrke. Eftersom barnen ofta kommer från mycket fattiga förhållanden får de också sitt kanske enda lagade mål mat på skolan.

Gripande och fascinerande är två andra ord som kan användas för att beskriva dagens möte med skolans lärare och elever!

Vi har hunnit fundera mycket över hur olika hjälpinsatser påverkar Kenyas intresse av att arbeta mer med att själv ta hand om sina fattiga, men den här typen av verksamhet är verkligen något vi skulle vilja stödja. Här bryter man fattigdom inte bara genom att ge barnen mat och utbildning. De får också en tro på att de själva kan påverka sina liv.

Kanske är det fler bloggläsare som skulle vilja stödja detta arbete? Kontakta oss gärna i så fall på alla@ekhemmanet.se
Det finns t ex drömmar om att starta ett bibliotek, datorundervisning samt att kunna öka lärarkåren för att kunna fortsätta ta in fler elever.

..men jag börjar med hemkomsten.
Det fanns hela helgen en liten orosklump i magen över hur Ambros skulle reagera på att inte hela familjen var samlad, eller snarare på att jag var borta. Därför var det en lättnad både att få SMS-besked av älskade maken att han mådde prima och var nöjd med att få veta att vi skulle komma hem tomorrow. Det är praktiskt att tomorrow är ett flytande begrepp här i Kenya med den ungefärliga betydelsen ”en annan dag än denna”. Det var också väldigt skönt att komma hem till en glad och sprallig kille som var precis som innan vi reste. En bekräftelse på att han nu är trygg att han har oss även om vi försvinner ett tag. Väldigt skönt också med tanke på den ofrivilliga resa som äger rum nästa vecka.

Jag som alltid drömmer om att vinna lyxvinster genom slogans och motiveringar drog verkligen en vinstlott på julbasaren när jag vann en helg på http://www.breezes-zanzibar.com/

Förlusten och sorgen blev ännu overkligare när vi kom till detta sagolika ställe, även om pappa fanns med i tankar och samtal mest hela tiden. Vilken plats! Som ett SPA i fulländning! Jag önskar att jag kunde bli en rik författare snart så att vi med säkerhet har chans att återvända!
Apropå författande: idag har vi varit på Karen Blixen muséet och njutit av god lunch i “hennes” tjusiga Coffeegarden. Nu blir det till att både se och läsa Out of Africa.

I lördags var det ytterligare en tragisk brand här i Kenya. En tankbil välte och folk ville hämta bensin när bilen och omgivningarna exploderade. 111 döda och 178 skadade. Ofattbart!