Hej och karibuni

Tillsammans med Lundkvists och Sörlings begav vi oss på safari i Nairobis nationalpark idag. En riktigt rolig upplevelse! Vi hade med hjälp av släktingar till en familj som adopterar bokat bil och chaufför till ett rimligt pris. Vi började med att gå in i “the orphanage” där de tagit hand om föräldralösa djur och har dem i burar. Vi blev tagna bakom några burar och fick komma lite närmare några lejonhannar och en giraffbäbis och två hyenor. Vi klappade giraffen och sedan fick vi komma in till ett stall där de hade gepardungar. (Skötaren till dem var nog inte beredd på att det skulle komma besökare för han var så berusad så han knappt kunde stå! Kändes inte så lämpligt med det jobbet!) Både Ellentin och Cissi bar på en av dem. När Cissi hade hållit den ett tag blev den otålig och bet henne i handen! Det är hög skadestatus på gepardbett tycker jag! Bild på bitmärken bifogas.

När vi sedan sett lite apor och även fått klappa vuxna geparder, (observera modet hos mig – jag som knappast ens klappar vår katt Nelson som vi haft i 16 år) så begav vi oss mot bilen och färden in i parken. Jag tyckte det var fantastiskt att se så stora ytor med öppna landskap när savannen öppnades framför oss! Roligt också att denna parken ligger i så nära anslutning till stan! I bakgrunden ser man höghus och huvudstadsvyer och så en giraff – overkligt på nåt vis! Giraffer tycker jag är fascinerande djur, de ter sig på något vis så förhistoriska och underliga. Zebror, eland, impala, vattenbufflar, svart noshörning och en hoper andra djur som jag inte förstod namnet på, fick vi se. En mycket lyckad eftermiddag och arrangören, Aardwolf Africa adventure safaris rekommenderar vi gärna.

Återigen väldigt matt och med en hosta som vägrar ge med sig – så jag tog fasta på makens råd och gick till doktorn idag. Jag drog mig för det eftersom såna där äventyr känns så svåra när man inte vet vart man ska vända sig. Efter mycket velande tog jag taxi till det närmaste sjukhuset: Masaba Hospital. Vi hade inga referenser om hur det är – men det kändes motigt att åka in till centrala Nairobi till Nairobi Hospital som vi vet är bra.

Masaba Hospital var rätt slitet och påminde om de sjukhus jag har sett på missionsstationer, mycket enkelt men till synes välskött. Efter att ha blivit emottagen i receptionen, fått betala avgiften på 400 KES (40 kr) så fick jag gå till ett rum för att få blodtryck taget och tempen kollad. (Vilket var rätt onödigt eftersom jag hade tagit paracetamol för att orka bege mig på utflykten). Efter en kort väntan på doktorn fick jag berätta hur jag mådde, blev lyst med en Nakumattficklampa i halsen och fick avslöja mina hjärt- och lungljud för stetoskopet. Detta räckte för att konstatera att jag behövde lite medikamenter:

Claripen (Clarithromycin 500 mg) i 5(!) dagar
Panadol Cold & Flu (Paracetamol 500 mg + Pseudoephedrine hydrochloride 30 mg + Chlorpheniramine Maleate 2 mg)
Flemnil (Bromhexine Hydrochloride 4 mg + Phenylhephrin Hydrochloride 2,5 mg + Guaiphenesin 50 mg)

Alla dessa kostade runt 170 kronor och så taxiresan 60 kr ToR. Alltsammans tog mindre än en timme dessutom. MYCKET smidigare än i Sverige: Priset, tidsåtgången och faktumet att det inte behövdes nån odling utan bara en snabbköpsficklampa för att konstatera att jag behövde penicillin 😉 Kanske att han har rätt, för att döma av allmäntillståndet som inneburit sömn dagtid så är det här ingen vanlig förkylning. Men just nu verkar Panadolen så jag sover inte utan knappar på datorn som synes. Och umgås med Ambros som just nu slukat sin andra pannkaka här bredvid mig. Själv är jag inte så hungrig men ska snart inmundiga lite lactobaciller inför mötet med hästkuren kuckelimuckmedicin. Mattias och Ellentin är på Junction och inviger bion.

PS 1: De medicinska detaljerna tillägnas alla läkare och sjuksköterskor i vänskapskretsen. Vi har för övrigt en övervägande andel medicinsk personal, präster, konstnärer och musiker bland vännerna.
PS 2: Egentligen är det Mattias inläggsskrivardag idag så kanske det kommer ett till sen. Vi kör varannan damernas på både det och läggning av barn.
PS 3: Yahoo har havererat igen så skicka inga mejl till mig/oss med en adress som slutar på yahoo.se
PS 4: Nu frågar Ambros efter en tredje pannkaka!

Ambros har hunnit bada två gånger hittills idag – detta är från hans andra dopp. Det första var i hans vanliga balja som är betydligt rymligare. Bra att avsluta 2008 ordentligt ren och genombadad!

Vi önskar alla en härlig nyårsafton!

Först en hälsorapport: min hängighet är borta och likaså rösten. Åtminstone tidvis. Hostan är kvar hos alla av oss i större eller mindre utsträckning. Men idag kändes det som läge för en utflykt även för mig. Mattias hämtade sig efter mötet med Madam Kackerlacka och jobbade sen idag. Ambros fick vid frukosten veta att vi skulle träffa “Abaato” som han kallar sin barnhemskompis. Redan då packade han väskan och tog på sig skorna. Sen kom han att tänka på Totte och tittade lite på Totte och hans nalle efter att ha lagt en egen nalle i väskan.

Efter förmiddagsslummer och lunch gick vi så på riktigt hem till “Abaato”. Ambros gick hela vägen. En rätt lång promenad, så det hade varit skönt med ett dopp i poolen vid lägenhetshotell där två av adoptionsfamiljerna nu bor. Ellentin var dock den enda med badtillstånd eftersom både jag och Ambros är för hostiga. Jag satt och berättade om hur mycket Ambros tyckte om att bada men att hostan hade blivit värre efter baden så vi skulle undvika det. Just då tittade Ambros för långt ner i barnpoolen och trillade i med huvudet före. Som ett dyk. Vår vän F – tillika Abaatos far – hade en imponerade reaktionsförmåga och sa “Jag har honom” nästan innan Ambros föll. Och F plockade snabbt upp honom innan han nådde botten på poolen. Mycket blöt och lite förskräckt en kort stund – annars ingen skada skedd.

Barnhemskompisen är en godingkille – och trots att de är olika i mycket så känner jag tydligt igen Ambros mönster från de första veckorna hos oss. Sunt tvåårstrots blandat med en otrygghet som gör att han sluter sig långa stunder. Det är fantastiskt egentligen att det kan gå över efter så pass kort tid som det har gjort med Ambros.
Mattias anslöt senare och vi blev bjudna på middag vid – fast på behörigt avstånd ifrån – poolkanten. Sen kom killarna loss rejält och lekte som de gamla kompisar de är. They are social brothers, sa sköterskan på barnhemmet. Och så är det ju. De har växt upp som syskon i en stor barnaskara på barnhemmet. Och de kommer kunna fortsätta att hålla kontakten. Härligt!
En bild på Ambros och storasyster på väg och en annan på hans trötte lille kompis på solsängen.

När jag kom upp nyss så såg jag detta lilla gosdjur på köksgolvet. Cirka 4 cm långt. Den levde inte men jag vågade ändå inte gå in i köket. Det vågade Cissi. Det var modigt gjort.

Igårkväll preparerade vi frysen med ett nytt medel som hade det underliga namnet BlattaMax Cockroach gel. Detta är vårt största byte hittills och förhoppningsvis var det den som var upphov till de små 1 till 1,5 centimeters vi hittills sett. Fem av dem har också fått sluta idag.